Paraeso Waterfall plus en liten olycka...

Jag är lite sen med bloggen idag. Vi har varit på resande fot i 13 timmar och har nu kommit fram till vårt hotell. Men detta får ni läsa om i nästa veckas blogg...

Vi har annars haft en hel del att göra i köket sista tiden. När vi hade lämnat av mamma på flygplatsen förra söndagen, så åkte vi till Costco. Där kan vi utlänningar köpa en del av våra favoriter, som till exempel norsk lax, rökt skinka och riktig ost.

Innan vi åkte dit så sms:ade jag till Walters hundvakt om det var något som behövdes. Jajjamensan, "10 brett köttdeig", fick jag till svar på min mobil. Vi tyckte att det lät lite mycket, men hon skulle väl göra storkok eller nå't... Så vi lassade på oss köttfärs, både till oss själva och till hundvakten.  

Fast det blev lite fel... Hon hade inte tryckt på "mellanslags-knappen" på mobilen (de koreanska telefonerna är inte helt lätta alltid) så det blev en tia i stället för en etta... Så vi hade med oss ganska mycket köttdeig hem, ha, ha. Vi hade inte alls behövt att ta all köttfärs själva, men vi tyckte att det var en bra idé att själva ha storkok...

Så vi bakade piroger och stekte pannbiffar...

...och kokade Chili con carne. Så nu får vi äta köttfärs tills det kommer ut genom öronen, ha, ha...

Och Walter fattade som vanligt ingenting av vad vi höll på med. Hela tisdagskvällen, efter träningen, så stektes och kokades det för fullt...






Walter och jag fick vara ensamma hemma förra torsdagskvällen/natten, för Bob var iväg på Teambuilding igen, precis som han var i februari. 

Den här gången höll de till på Hotel Interburg, i Daegu. Lite kuriosa om namnet Daegu, det betyder faktiskt Torsk på koranska. De var alltså i Torsksta'n...



Liten poängpromenad hölls i hotellets omgivningar...

...fast jag undrar om Bob maskade?... Här står han ju med några andra polare än sina "lagkamrater"...





Här har vi fler av Bobs kollegor, fast de var inte i samma "lag" under poängpromenaden...





Jag undrar om Imse Vimse Spindel var medbjuden till kvällens middag...

 Bobs "poängpromenads-lag"?...

Tja, ser ju ut att vara en seriös teambulding. Den här damen låg i hotellbaren...

 Walter och jag hade minsann andra saker för oss...
Vi träffade några trevliga norska och svenska damer på champinjonstället... Huset ser nämligen ut som en liten svampsamling... 

Walter var inte riktigt nöjd, för han fick sitta i hallen. Dörren var öppen, så han såg oss hela tiden, men det var inte poppis i alla fall. Han satte sig till slut och vaktade mina skor...

Ägarinnan är konstnärlig av sig. Vad jag förstod så var det mesta hennes egna alster...

På menyn idag stod anka. Allt kokades tillsammans med svamp och små purjolökar. Sedan åt man det med diverse tillbehör, som stod på bordet. Jättegott!

Champinjonställets ägarinna och kock var jättetrevlig. Och hon kunde bra engelska, så att äta där fler gånger är inte uteslutet. Man kan beställa i förväg vad man vill ha och så fixar hon det. Toppen. 

Här är en del av damerna. Det jobbigaste var att äta med ätpinnarna. De som är gjorda i trä går bra, där slinker inte maten iväg så lätt. Men de blanka, runda ätpinnarna... Suck... Och jag som var så hungrig! Tålamod... 

Sedan är det väl inte helt bekvämt att sitta på golvet och äta. Man får ont både här och där. Jag förstår varför alla koreaner går omkring och flaxar med armarna, bankar sig själva på låren och går baklänges (!?). De måste "lea" upp sig efter att ha stelnat till av allt sittande på golven och liggande i stenhårda sängar...




I söndags var vi självklart ute och körde igen. Då såg vi dessa fyrhjulingar. Man kan hyra dem och åka på små turer. Vi får nog pröva det någon gång, det ser jättekul ut... Fast jag kör väl säkert vält... 

Den här dagen så skulle vi i alla fall till Paraeso Waterfall, som vi letade efter i våras. Då hade vi ingen GPS, med det har vi nu. Och en helt ny, för den förra blev kass...

Det lär vara väldigt vackert vid vattenfallet, som är 15 meter högt. Dammen nedanför fallet är cirkelformad och 100 meter i diameter. Dalen, som omgärdar vattenfallet, är sval på sommaren och dammen är tydligen ett toppenställe för att "skogsbada". Det sägs att vattnet började rinna då man så önskade, under regnfalls-ritualer. Folk gör fortfarande önskningar här...

Det var lätt som en plätt att hitta dit med vår nya GPS, men...

...hundar fick inte vara med. Vi var alltså i en skog... Varför fick hundar inte vara i en skog? Vi frågade den "trevlige" parkeringsvakten, som på engelska hade upplyst oss: "no pets". Helt plötsligt kunde han inte engelska. Och det sa han till oss på väldigt bra engelska!!!

Jag kände hur jag började koka. Det är så frustrerande att inte få en konkret förklaring på sådana här ologiska saker. Och när Bobs kollega, som också har hund, berättade att man får ha hundar med sig vid vattenfallet på vardager men inte på helger, då blir det ännu mera ologiskt. De håller sig inte ens till samma regel på samma ställe. Får hundar bajsa i skogen på vardagar men inte på helger? Eller?... 



För att göra en lång historia kort: Vi gick inte till det sabla vattenfallet. Jag var sk*tsur och tänkte minsann inte betala för att lämna Walter i bilen när vi var ute och gick i skogen. Jag sa en del inte så trevliga saker på svenska till den stackars parkeringsvakten (jag vet att det inte är hans fel, men ändå) och så åkte vi därifrån...

Vi hittade ett annat ställe att gå på...

...och så hittade vi ett halvfärdigt hus. Faktum är att det var färdigt för inflytt för säkert flera år sedan, men ingen har flyttat in. Förrän nu då da...

Alla naturens höstfärger börjar bli väldigt vackra här nu...

Vi tog vår promenad i den torkade flodfåran. Det fanns faktiskt ingen annan stans att gå. Och det var faktiskt mycket högre och svårare att klättra ner än vad bilden visar... 

Walter fick minsann hjälp av husse...

Bob i naturen igen...

Och det finns några stackars blommor som inte ger upp...

...som inte vill inse att det nästan har blivit höst...

Bob gjorde ett skogsfynd. Och det var inte svamp han hittade utan en skål. 

Den kan bli godis-skål hemma kanske...

Och så hittade vi ett stoort stenmonument, sådana som Bob brukar lämna efter sig överallt. Fast Bobs små lämningar är ju rena pysarna i jämförelse... 

HA! Vi hittade minsann ett eget vattenfall. Så Paraeso Waterfall kan ta sig i dalen!

Och så här blev vår "nya" godisskål...

Så avslutningsvis ska jag visa en sak som jag visste skulle dyka upp, förr eller senare. Bob och jag skulle åka till den nyare delen av sta'n i helgen, för att handla en del saker. Då såg vi förresten de här barnen ha en liten trumuppvisning. De var helt otroligt skickliga! Men detta var inte huvudnyheten som jag hade att komma med...





Vi har varit med om första krocken. Som sagt, det var bara en fråga om när, så dåligt och vårdslöst som alla kör här. Fast det låter värre än vad det var, vi blev bara påkörda bakifrån vid ett rödljus. Det kunde kanske ha gått galet, med whiplash och annat, men Bob såg i backspegeln vad som skulle hända, så vi var beredda...

Värre var det nog för den unga tjejen som satt i den andra bilen. Hennes bil skrynklades som folie. På vår bil syntes det inte en skråma. Och trots att vi alltså stod mitt inne i en miljonstad, där alla bilar viner förbi, så var försäkringsmannen där på 10 minuter. 

Tänk att det kan gå så snabbt att få dit någon som kollar skadorna. Det skulle ha varit hemma i Göteborg det... Ja, det var väl inte så mycket försäkringsmannen förstod av det vi sa. Vi kunde ingen koreanska och han kunde ingen engelska. Men ändå...

Det var den stackars tjejen som stod för det mesta av pratandet. Hon var som tur var också utan skador. Hon förklarade händelseförloppet för försäkringsmannen och pekade på sina skor, som för att visa att olyckan var skornas fel, att hon gled på bromspedalen på grund av sina skor. Inte vet jag, men så kan det möjligen ha varit...

Tittar man på hur skorna ungefär såg ut så verkar det till och med väldigt troligt. Det här är mina skor och jag kan ju säga som så; jag kör aldrig bil med dessa skor på mina fötter...