Slut på besöket...

Jaha, så var mamma Annettes resväska packad...

Tänk att drygt tre veckor går så snabbt. Jag tycker inte att det var länge sedan hon kom hit, släpandes på denna väska...

Ja, och då var det slut på lyxen som jag har haft, att mamma tagit morgonpromenaderna med Walter. Det har gått jättebra för henne att "hitta hem" eftersom Exordium syns i princip överallt...






Så nu får jag alltså harva mig upp på morgonen igen... Suck...

Vi har inte gjort så mycket nytt eller spännande den sista tiden. Mest tagit lite utflykter i området. Här har vi tagit oss över på andra sidan av floden. Åter syns Exordiums två hus i bakgrunden...

Obligatoriska fikakorten har vi så klart tagit...

...på oss alla tre...

Vi har fortfarande "svensk-sommar-värme" här och blommorna blommar...





Här står vi på gångbron. Men det gäller att inte känna sig för säker. Du kan lika gärna bli överkörd av en cyklist som en bil här i Korea...







Fast mamma ser avslappnad ut. Hon håller sig dock långt ut på kanten, för säkerhets skull...




Så har vi varit på italiensk restaurang. Bob hittade den av en slump, då han var och handlade. Faktiskt har vi nog passerat den flera gånger utan att se den, på väg till mataffären...

Visconti, som restaurangen hette, hade jättegod mat och lagom hög musik, vilket inte är så vanligt här. Oftast är musiken så hög att du måste skrika för att göra dig hörd, vare sig du är i mataffär, i klädbutik, på gågator eller på restaurang. Så det var inte sista gången vi äter där. Portionerna var STORA, så man kunde inte äta upp allt. I alla fall inte sån'a "myggätare" som vi...

Och så tog vi med mamma på en tur i vår ovan nämnda mataffär på hemvägen. Musiken spelade på i botten och mannen-som-ofta-skriker-ut-erbjudande, var i full gång han också. Detta måste upplevas...






Jag har ju glömt att visa att vi varit på WOW Fitness Center också. Flera gånger...

Bra teknik får man säga... Och mamma, jag är inte ironisk!!

Hon ser ut att vara en riktig "gymråtta". På tal om gymråttor, ser ni han som spänner sig i bakgrunden...

Åsså har vi varit runt på de små bakgatorna här omkring. Här blev vi stoppade av en koreansk man som undrade var vi kom ifrån. Han tyckte väl att vi såg förvirrade ut...

Tja, vad kan jag säga, fika igen... Mamma får väl socker-abstinens när hon kommer hem...

Självklart var Walter med på kafé...

Eftersom han skulle vara hos sina hundvakter, så fick han duscha. Det är inte jättepoulärt...

Men han blir mysigare att gosa med efteråt. Mamma får ju inte träffa honom nu på ett tag, så hon ville gärna gosa. Och Walter kände nog på sig att det var lite avsked på gång...

...för han gick först ut och lade sig i sin "rese-väska"..

...sedan kröp han ner i sin alldeles-för-lilla-väska, i mitt syrum...

Till slut tog vi poängen. Det var ju här han ville ligga, i mammas säng...

På fredag skulle mamma och jag lämna Walter hos Idunn och familjen. Då passade vi på att göra ännu ett parkbesök. Fast det var inte det mest perfekta vädret...

Vi tänkte i alla fall ta oss till det lilla pagodaliknande huset, som syns på andra sidan vattnet. Ska nog inte klaga på vädret, för under de tre veckor mamma har varit här, så har det inte varit dåligt väder en enda gång...

Här är blött...

Fast det var lika varmt som vanligt, så fikat intogs utan frostskador...

Blöt hund...

Ganska mysigt ställe faktiskt...

"I'm siiingin in the rain"... Det regnar inte så lite heller...

Snart tillbaka vid bilen...

Blöt hund igen. Här har han krupit upp i sina sovkorgar, som skulle med till Idunn. Och i den översta korgen låg min hatt. Den var inte torr efter att Walter haft rumpan inne i den...

 Så här såg det ut förra fredagen. Lite mat och vin. Ingen Walter dock...

Vi snackar lite med Larsons på Orust. Syns hon i rutan?...

Men det blev ingen sen fredagskväll, för vi åkte tidigt till Pusan på lördag...

Här står vi i parken, som ligger ovanför Haeudae Beach... (Syns det att vi är mor och dotter på kroppsspråket eller? Kopior!!)

Och vad gör vi när vi kommit fram, tro?...

Här äter vi jättegoda, turkiska kebabliknande rullar. Smaskens. Fast det är en konst att äta dem utan att innehållet rinner ut i knät...

Bob gillade att få våffla till dessert...

Fast den knastrade lite mellan tänderna...

Efteråt tog vi en tur ut mot Dongbaek Island och Numari APEC House, där Bob och jag var i augusti. Det är en vacker promenad. Lite för mycket trappor dock, men vad gör man...






Dongbaek Island har fått sitt namn på grund av alla "dongbaek trees", alltså kameliaträd, som växer här. De blommar tidigt på våren , så vi har missat blomningen två gånger nu. Dålig planering kanske. Vi får ta det till våren, då mamma kommer tillbaka (om hon vågar...).







Förutom kameliaträd finns det även massor av pinje- och magnoliaträd.

Här, där mamma sitter, har räcket byggts så att det inte är i vägen för pinjeträdet. Bra att de är rädda om naturen...

Tittar man åt vänster, utanför bild, så syns Haeudae Beach.





 
Framme vid Numari APEC House. Tydligen så anses APEC House vara "ett av historiens vackraste platser för toppmöten".

Bob framför Haeudae Lighthouse.  På Lighthouse square, som angränsar till  APEC House, hålls ofta olika kulturella festivaler...

Här är en fin utsikt, både mot Haeudae Beach och över Dongbaek Islands pinjeskog...












Haeudae Beach är inte så fullpackad som den var i somras...

 Här har vi några godingar, ha, ha...

Framför Haeudae Beach...

Här har vi ännu en goding. Hon får inte vara ensam så länge...









...för hon blev ännu en gång "överfallen" av skolbarn, som skulle öva sin engelska. "Hjälp henne", sa Bob. "Näe", sa jag... Hon klarade sig ju fint.

Och lärarinnan hade tydligen bott i Strömstad för några år sedan. Fast det var inte så lätt att höra vad hon sa på svenska, sa mamma. Och det förstår jag, för det är ju till och med svårt att höra vad engelska-lärarna säger på engelska...

Vi tog en liten tur bland de små matstånden som finns här...

...fast vi hade ju redan ätit... Som tur var (?)...

Här har en del av maten smitit sin väg...

På vandring i Pusan/ Busan...

Liten fördrink på hotellet så klart...

Vi åt italienskt...

Igen... Men det var lika gott på det här stället...

Tidigt på söndag morgon, på väg mot flyplatsen...

Här åker vi över Gwangan Bridge...

Så säger vi "hej då" till mamma, för den här gången. Nu får hon börja ladda inför nästa tripp hit, på våren någon gång. Får väl se om det går att övertala henne att flyga så långt en gång till. Man kan kanske locka henne med magnoliablomning eller nåt?....