Taewhaskogen och klipporna vid Daewangam...

I måndags tog mamma och jag en sväng till Taewhas bambuskog. Vi packade fikaväskan, tog cyklarna och trampade iväg längs med Taehwafloden och över Simnidaebatbron (bambubron...).

Här står mamma på bron...

Walter fick självklart vara med i sin cykelkorg...

Höghusen allra längst till vänster är Exordium.

Vårt egna lilla gatukök vid floden...(Fika så klart...)

Den lilla dammen i bakgrunden höll de på att bygga sist Bob och jag var här i april. Nu var det jättefint, fast fontänerna i dammen var inte påslagna. Inte som i Nice och Place Massena direkt...

Det var halt för Walter...

På väg in i Taewhas bambuskog...

Mamma kollar kvalitén på bambun... Verkar vara bra...

Den här varma dagen var det svalt och skönt inne i bambuskogen...

Vattenpaus...

Vi vet inte namnet på blommorna i rabatten, men de var i alla fall fina...

Bakgrunden är inte direkt vacker, men omgivningen är det. Det är svårt att föreställa sig att hela Taewha Gang (Taewhafloden) varit så förorenad, så att det inte fanns något liv i den över huvud taget...


Jag vet att jag ibland kallar floden för Taewha Kang och ibland Taewha Gang. Det beror på att jag inte riktigt vet vad jag ska använda. I koreanskan så är K och G "samma" bokstav, precis som B och P eller R och L. "Mela lis?"...

Det är inte bara Bob som kan ta ett foto i farten när han cyklar. Detta har mamma tagit. Inte utan att det var förenat med livsfara dock, ha, ha...

Och detta har jag tagit...

På väg tillbaka över Simnidaebatbron igen...

Nästan hemma. Här står vi på gångbron, med Exordiums hus i bakgrunden...

Förra fredagen var alltså min födelsedag. Hela fyrtionio år fyllda... Fast firandet började redan på torsdag, 00.02... Snacka om överaskning... Hur ska det inte bli då, när man fyller femtio?...

Jag fick presenter!

Mamma grattiskramas. Vi hade en väldigt trevlig kväll. Även om vi inte visar så mycket av den på bloggen. Vissa saker ska man inte göra offentliga, ha, ha. 

MERA PRESENTER!!! Himla kul att fylla år!!

På självaste födelsedagsmorgonen var man således aningen mosig. Men goda scones till frukost slinker alltid ner. Bob hade bakat så klart... Och bordet var bräddfyllt av presenter (igen) och blommor. Jag tror att dom gillar mej...

Och på fredagskvällen var  firandet igång igen. Bob stod för middagen...

... och mamma var ansvarig för desserten. Fast här har hon fixat sallad... 
 Som vi för övrigt glömde att plocka fram när vi skulle äta...

Flaggan var så klart på bordet...

Och crème brûlée till dessert var väldans smarrigt!!!

Walter gosar med mamma, han orkade inte med mer firande...  

Men på lördagen orkade vi åka till Ulgiparken och Daewangamklippan för att visa mamma. (Det var i princip den första utflykten som Bob & jag gjorde i februari, då jag kommit till Korea... )

Den här lördagen var det som tur var inte så överbefolkat... Jag berättade i februari om Kung Mummus hustru, som vid sin död, på 600-talet, blev en drake för att kunna beskydda kungariket. Draken "bor" under klippan och därför växer det inget sjögräs på just den här klippan... Så här skrev jag i februari:

"År 668 förenade kung Munmu den  koreanska halvön. Kungen brukade säga att han efter sin död ville bli en drake, för att kunna skydda sitt kungarike från fiender. Således begravdes han under en klippa i Japanska havet (i Korea kallas havet Östra sjön). 

Drottningen kunde inte glömma kungens vilja, så hennes ande blev också "drakväktare" för kungariket. Draken flög senare till Ulsan, och gömde sig under Daewangamklippan, för att skydda Östra sjön. Klippan kallas därför i folkmun "Dae-Wang Am", som betyder "Den store kungens klippa". Det sägs att det inte växer något  sjögräs kring klippan, på grund av draken".

Bob och mamma var helt ensamma på bron... Ovanligt, för detta är en väldigt populär plats för koreanska familjer att besöka på helgerna, vare sig de tror på draksägnerna eller bara tycker att naturen är vacker...

På klipporna satt fiskargubbarna. Det verkade som att det nappade bra, för det låg fiskar i nätburarna...

Bob på väg längst ut på klippan...

Han tog ett kort härifrån...

Här är det. Syns vi??!! Mamma och jag var också ensamma på bron.

Här är vackert att vara när det är så lite folk... 

Längst ute på Daewangamklippan. Det enda som stör den vackra vyn lite är Hyundaivarvets orange bockkranar, som syns i bakgrunden...

Här står Bob med sin arbetsplats (typ) i bakgrunden... 

Mamma med Ulgi Lighthouse i bakgrunden. Fyren byggdes i december 1905. Då var den 6,1 meter hög, men 1972 lades det till ytterligare 3 meter, i åttakantig betong...

Så tog vi ett foto med självutlösare som vanligt. Börjar bli haj på det nu...

 

Här står mamma framför alla uteserveringar som fanns. Det är faktiskt små restauranger som syns i bakgrunden. Se på alla små ljusblå plastpallar som står under parasollerna... Men de hade ingen grillad korv, mera grillade bläckfiskarmar och sjögräs... 

Den traditionella fikapausen. Vi hade med oss egen mat, jag är väl lite tråkig men jag vill inte ha bläckfiskarmar...

Här var mamma och jag tvungna att besöka damrummet. Mamma ser inte så nöjd ut över inredningen på toan... 

Bob och Walter fick sitta och vänta som vanligt. Tallarna som växer i Ulgiparkens omgivning är runt hundra år gamla och på våren kan man se körsbärsträd som blommor...

På hemvägen hoppade mamma och jag av i gamla stan. Här sitter tanterna och säljer sina grönsaker. Finare råvaror kan man inte hitta, de är rensade och plockade så det glänser...  

Och här var det mera gatukök. Men mamma var inte hungrig... 

Fast hon var sugen på fika, när vi på måndag tog en tur till parken...

Vi cyklade inte så långt den här gången, bara till parken vid floden, precis utanför vårt hus... Här har vi satt oss i skuggan under bron, för det var stekhett.

Under bron här i närheten sitter det ofta gubbar och spelar brädspel. Den här dagen var de inte så många.

Men oavsett var man sitter och fikar, så kommer det nästan alltid någon korean förbi, som antingen bara står och tittar på oss idioter som ska dricka kaffe ute, eller så står de och lockar på Walter med en massa konstiga ljud. Walter brukar också tycka att det låter konstigt, så han sitter mest och bara stirrar på dem.

Den här gången stoppade en gubbe  precis bakom oss och ägnade 5 minuter åt att testa ringklockan på cykeln. Inte alls irriterande...

I torsdags gick vi till Ulsan Metropolitan Arts Community, ett slags kulturcentrum. Vi ville visa mamma lite av den koreanska danskulturen också, så hon inte bara får med sig fikapauser hem som minne... 

Så här såg programbladet ut. Endast på koreanska tyvärr, så man har det inte så lätt som utlänning...

De hade fantastiska dräkter på sig, då de kom in i salen... 

Som vanligt så fick man inte ta kort... Fast jag hann med att ta några i smyg, innan jag visste... 

 Vi förstod inte vad som förklarades innan föreställningen, men det gick bra ändå...

Vi fick med oss en mängd olika dans- och musiktraditioner. Vi hörde koreansk folkmusik (ibland tutades det lite väl högt...) samtidigt som män och/eller kvinnor dansade. Det finns många olika typer av danser, inom den koreanska traditionen.  Och ibland kombineras många olika element inom en och samma dans.

Ogomu, eller Five Drum Dance, består av dansare som slår olika rytmer på sina trummor (oftast 5 till antalet, därav namnet) på ett samordnat sätt. Dansen har sitt ursprung från Buddhistiska ritualer. Stilen på hur man spelar och hur många trummor som används varierar. Jag förstår inte hur de kunde hålla takten när de slog på trummorna, dansade och viftade samtidigt...


Det mest fascinerande att se var "Böndernas dans". Det är en unik kombination av dans och landsbygdens "folkmusik".

Musiken hetsar "bönderna" till  uppsluppna och svängande kroppsrörelser och har många olika typer av koreografi. Både rörelser och rekvisita är små, handtrummor roteras, dansarna virvlar runt-nedåt-snett och trumslagen är ibland vilda. Samtidigt så snurrar dansarna på sina huvuden, så att de bländvita banden, som är fästa på deras hattar, snurrar, gör spiraler och cirklar. Jag förstår inte hur de klarar av att snurra på huvudet, hålla takten, slå på trumma, dansa och samtidigt hålla reda på sina lemmar så att de inte trampar på sina snurrande band. ... eller på kompisens... 




Maskdanserna vi såg är i grunden en folkkonst som utvecklades från den lägre klassen, under Chosundynastin. Även om danserna varierar något beroende på region och artist, så har de alla grundläggande egenskaper.

Danserna bygger på en känsla av orättvisa i livet och parodierar på de mänskliga svagheterna, sociala missförhållanden och på den priviligerade klassen. Danserna innehåller ofta förlöjligade buddhistmunkar, dekadenta adelsmän samt "den ständiga konflikten mellan den fula hustrun och den förföriska bihustrun"... 

Efter föreställningen så fick alla barn komma upp på scenen, för att prova masker. Längst bak syns tre små ljusa huvuden. Två av dem är Hedda och Marita, Walters söta hundvakter...

 

Jag försökte övertala mamma till att prova en sådan här mask, som var med på programbladet, men hon ville inte... Jag tror att hon hade sett tjusig ut i den... Och inte hade hon behövt sminka sig heller...

Vi har hunnit med en annan, lite tråkigare, händelse tidigare i veckan också. Walter behövde att få lite "pedikyr", så vi vandrade bort till veterinären. Tur att Walter inte fattade vart vi skulle, han gillar inte att få sina "naglar" fixade... 

Avslutningsvis en liten bild på en av de andra "kunderna" hos veterinären. Den här hunden hade ljusblå rosett  på huvudet, rosafärgade öron, rosafärgade mustascher och en röd tröja. Det var en hane... Jag LOVAR att Walter aldrig kommer att ha vare sig tröja, rosett eller färgade öron... NÅGONSIN...