Paraeso Waterfall plus en liten olycka...

Jag är lite sen med bloggen idag. Vi har varit på resande fot i 13 timmar och har nu kommit fram till vårt hotell. Men detta får ni läsa om i nästa veckas blogg...

Vi har annars haft en hel del att göra i köket sista tiden. När vi hade lämnat av mamma på flygplatsen förra söndagen, så åkte vi till Costco. Där kan vi utlänningar köpa en del av våra favoriter, som till exempel norsk lax, rökt skinka och riktig ost.

Innan vi åkte dit så sms:ade jag till Walters hundvakt om det var något som behövdes. Jajjamensan, "10 brett köttdeig", fick jag till svar på min mobil. Vi tyckte att det lät lite mycket, men hon skulle väl göra storkok eller nå't... Så vi lassade på oss köttfärs, både till oss själva och till hundvakten.  

Fast det blev lite fel... Hon hade inte tryckt på "mellanslags-knappen" på mobilen (de koreanska telefonerna är inte helt lätta alltid) så det blev en tia i stället för en etta... Så vi hade med oss ganska mycket köttdeig hem, ha, ha. Vi hade inte alls behövt att ta all köttfärs själva, men vi tyckte att det var en bra idé att själva ha storkok...

Så vi bakade piroger och stekte pannbiffar...

...och kokade Chili con carne. Så nu får vi äta köttfärs tills det kommer ut genom öronen, ha, ha...

Och Walter fattade som vanligt ingenting av vad vi höll på med. Hela tisdagskvällen, efter träningen, så stektes och kokades det för fullt...






Walter och jag fick vara ensamma hemma förra torsdagskvällen/natten, för Bob var iväg på Teambuilding igen, precis som han var i februari. 

Den här gången höll de till på Hotel Interburg, i Daegu. Lite kuriosa om namnet Daegu, det betyder faktiskt Torsk på koranska. De var alltså i Torsksta'n...



Liten poängpromenad hölls i hotellets omgivningar...

...fast jag undrar om Bob maskade?... Här står han ju med några andra polare än sina "lagkamrater"...





Här har vi fler av Bobs kollegor, fast de var inte i samma "lag" under poängpromenaden...





Jag undrar om Imse Vimse Spindel var medbjuden till kvällens middag...

 Bobs "poängpromenads-lag"?...

Tja, ser ju ut att vara en seriös teambulding. Den här damen låg i hotellbaren...

 Walter och jag hade minsann andra saker för oss...
Vi träffade några trevliga norska och svenska damer på champinjonstället... Huset ser nämligen ut som en liten svampsamling... 

Walter var inte riktigt nöjd, för han fick sitta i hallen. Dörren var öppen, så han såg oss hela tiden, men det var inte poppis i alla fall. Han satte sig till slut och vaktade mina skor...

Ägarinnan är konstnärlig av sig. Vad jag förstod så var det mesta hennes egna alster...

På menyn idag stod anka. Allt kokades tillsammans med svamp och små purjolökar. Sedan åt man det med diverse tillbehör, som stod på bordet. Jättegott!

Champinjonställets ägarinna och kock var jättetrevlig. Och hon kunde bra engelska, så att äta där fler gånger är inte uteslutet. Man kan beställa i förväg vad man vill ha och så fixar hon det. Toppen. 

Här är en del av damerna. Det jobbigaste var att äta med ätpinnarna. De som är gjorda i trä går bra, där slinker inte maten iväg så lätt. Men de blanka, runda ätpinnarna... Suck... Och jag som var så hungrig! Tålamod... 

Sedan är det väl inte helt bekvämt att sitta på golvet och äta. Man får ont både här och där. Jag förstår varför alla koreaner går omkring och flaxar med armarna, bankar sig själva på låren och går baklänges (!?). De måste "lea" upp sig efter att ha stelnat till av allt sittande på golven och liggande i stenhårda sängar...




I söndags var vi självklart ute och körde igen. Då såg vi dessa fyrhjulingar. Man kan hyra dem och åka på små turer. Vi får nog pröva det någon gång, det ser jättekul ut... Fast jag kör väl säkert vält... 

Den här dagen så skulle vi i alla fall till Paraeso Waterfall, som vi letade efter i våras. Då hade vi ingen GPS, med det har vi nu. Och en helt ny, för den förra blev kass...

Det lär vara väldigt vackert vid vattenfallet, som är 15 meter högt. Dammen nedanför fallet är cirkelformad och 100 meter i diameter. Dalen, som omgärdar vattenfallet, är sval på sommaren och dammen är tydligen ett toppenställe för att "skogsbada". Det sägs att vattnet började rinna då man så önskade, under regnfalls-ritualer. Folk gör fortfarande önskningar här...

Det var lätt som en plätt att hitta dit med vår nya GPS, men...

...hundar fick inte vara med. Vi var alltså i en skog... Varför fick hundar inte vara i en skog? Vi frågade den "trevlige" parkeringsvakten, som på engelska hade upplyst oss: "no pets". Helt plötsligt kunde han inte engelska. Och det sa han till oss på väldigt bra engelska!!!

Jag kände hur jag började koka. Det är så frustrerande att inte få en konkret förklaring på sådana här ologiska saker. Och när Bobs kollega, som också har hund, berättade att man får ha hundar med sig vid vattenfallet på vardager men inte på helger, då blir det ännu mera ologiskt. De håller sig inte ens till samma regel på samma ställe. Får hundar bajsa i skogen på vardagar men inte på helger? Eller?... 



För att göra en lång historia kort: Vi gick inte till det sabla vattenfallet. Jag var sk*tsur och tänkte minsann inte betala för att lämna Walter i bilen när vi var ute och gick i skogen. Jag sa en del inte så trevliga saker på svenska till den stackars parkeringsvakten (jag vet att det inte är hans fel, men ändå) och så åkte vi därifrån...

Vi hittade ett annat ställe att gå på...

...och så hittade vi ett halvfärdigt hus. Faktum är att det var färdigt för inflytt för säkert flera år sedan, men ingen har flyttat in. Förrän nu då da...

Alla naturens höstfärger börjar bli väldigt vackra här nu...

Vi tog vår promenad i den torkade flodfåran. Det fanns faktiskt ingen annan stans att gå. Och det var faktiskt mycket högre och svårare att klättra ner än vad bilden visar... 

Walter fick minsann hjälp av husse...

Bob i naturen igen...

Och det finns några stackars blommor som inte ger upp...

...som inte vill inse att det nästan har blivit höst...

Bob gjorde ett skogsfynd. Och det var inte svamp han hittade utan en skål. 

Den kan bli godis-skål hemma kanske...

Och så hittade vi ett stoort stenmonument, sådana som Bob brukar lämna efter sig överallt. Fast Bobs små lämningar är ju rena pysarna i jämförelse... 

HA! Vi hittade minsann ett eget vattenfall. Så Paraeso Waterfall kan ta sig i dalen!

Och så här blev vår "nya" godisskål...

Så avslutningsvis ska jag visa en sak som jag visste skulle dyka upp, förr eller senare. Bob och jag skulle åka till den nyare delen av sta'n i helgen, för att handla en del saker. Då såg vi förresten de här barnen ha en liten trumuppvisning. De var helt otroligt skickliga! Men detta var inte huvudnyheten som jag hade att komma med...





Vi har varit med om första krocken. Som sagt, det var bara en fråga om när, så dåligt och vårdslöst som alla kör här. Fast det låter värre än vad det var, vi blev bara påkörda bakifrån vid ett rödljus. Det kunde kanske ha gått galet, med whiplash och annat, men Bob såg i backspegeln vad som skulle hända, så vi var beredda...

Värre var det nog för den unga tjejen som satt i den andra bilen. Hennes bil skrynklades som folie. På vår bil syntes det inte en skråma. Och trots att vi alltså stod mitt inne i en miljonstad, där alla bilar viner förbi, så var försäkringsmannen där på 10 minuter. 

Tänk att det kan gå så snabbt att få dit någon som kollar skadorna. Det skulle ha varit hemma i Göteborg det... Ja, det var väl inte så mycket försäkringsmannen förstod av det vi sa. Vi kunde ingen koreanska och han kunde ingen engelska. Men ändå...

Det var den stackars tjejen som stod för det mesta av pratandet. Hon var som tur var också utan skador. Hon förklarade händelseförloppet för försäkringsmannen och pekade på sina skor, som för att visa att olyckan var skornas fel, att hon gled på bromspedalen på grund av sina skor. Inte vet jag, men så kan det möjligen ha varit...

Tittar man på hur skorna ungefär såg ut så verkar det till och med väldigt troligt. Det här är mina skor och jag kan ju säga som så; jag kör aldrig bil med dessa skor på mina fötter...

Slut på besöket...

Jaha, så var mamma Annettes resväska packad...

Tänk att drygt tre veckor går så snabbt. Jag tycker inte att det var länge sedan hon kom hit, släpandes på denna väska...

Ja, och då var det slut på lyxen som jag har haft, att mamma tagit morgonpromenaderna med Walter. Det har gått jättebra för henne att "hitta hem" eftersom Exordium syns i princip överallt...






Så nu får jag alltså harva mig upp på morgonen igen... Suck...

Vi har inte gjort så mycket nytt eller spännande den sista tiden. Mest tagit lite utflykter i området. Här har vi tagit oss över på andra sidan av floden. Åter syns Exordiums två hus i bakgrunden...

Obligatoriska fikakorten har vi så klart tagit...

...på oss alla tre...

Vi har fortfarande "svensk-sommar-värme" här och blommorna blommar...





Här står vi på gångbron. Men det gäller att inte känna sig för säker. Du kan lika gärna bli överkörd av en cyklist som en bil här i Korea...







Fast mamma ser avslappnad ut. Hon håller sig dock långt ut på kanten, för säkerhets skull...




Så har vi varit på italiensk restaurang. Bob hittade den av en slump, då han var och handlade. Faktiskt har vi nog passerat den flera gånger utan att se den, på väg till mataffären...

Visconti, som restaurangen hette, hade jättegod mat och lagom hög musik, vilket inte är så vanligt här. Oftast är musiken så hög att du måste skrika för att göra dig hörd, vare sig du är i mataffär, i klädbutik, på gågator eller på restaurang. Så det var inte sista gången vi äter där. Portionerna var STORA, så man kunde inte äta upp allt. I alla fall inte sån'a "myggätare" som vi...

Och så tog vi med mamma på en tur i vår ovan nämnda mataffär på hemvägen. Musiken spelade på i botten och mannen-som-ofta-skriker-ut-erbjudande, var i full gång han också. Detta måste upplevas...






Jag har ju glömt att visa att vi varit på WOW Fitness Center också. Flera gånger...

Bra teknik får man säga... Och mamma, jag är inte ironisk!!

Hon ser ut att vara en riktig "gymråtta". På tal om gymråttor, ser ni han som spänner sig i bakgrunden...

Åsså har vi varit runt på de små bakgatorna här omkring. Här blev vi stoppade av en koreansk man som undrade var vi kom ifrån. Han tyckte väl att vi såg förvirrade ut...

Tja, vad kan jag säga, fika igen... Mamma får väl socker-abstinens när hon kommer hem...

Självklart var Walter med på kafé...

Eftersom han skulle vara hos sina hundvakter, så fick han duscha. Det är inte jättepoulärt...

Men han blir mysigare att gosa med efteråt. Mamma får ju inte träffa honom nu på ett tag, så hon ville gärna gosa. Och Walter kände nog på sig att det var lite avsked på gång...

...för han gick först ut och lade sig i sin "rese-väska"..

...sedan kröp han ner i sin alldeles-för-lilla-väska, i mitt syrum...

Till slut tog vi poängen. Det var ju här han ville ligga, i mammas säng...

På fredag skulle mamma och jag lämna Walter hos Idunn och familjen. Då passade vi på att göra ännu ett parkbesök. Fast det var inte det mest perfekta vädret...

Vi tänkte i alla fall ta oss till det lilla pagodaliknande huset, som syns på andra sidan vattnet. Ska nog inte klaga på vädret, för under de tre veckor mamma har varit här, så har det inte varit dåligt väder en enda gång...

Här är blött...

Fast det var lika varmt som vanligt, så fikat intogs utan frostskador...

Blöt hund...

Ganska mysigt ställe faktiskt...

"I'm siiingin in the rain"... Det regnar inte så lite heller...

Snart tillbaka vid bilen...

Blöt hund igen. Här har han krupit upp i sina sovkorgar, som skulle med till Idunn. Och i den översta korgen låg min hatt. Den var inte torr efter att Walter haft rumpan inne i den...

 Så här såg det ut förra fredagen. Lite mat och vin. Ingen Walter dock...

Vi snackar lite med Larsons på Orust. Syns hon i rutan?...

Men det blev ingen sen fredagskväll, för vi åkte tidigt till Pusan på lördag...

Här står vi i parken, som ligger ovanför Haeudae Beach... (Syns det att vi är mor och dotter på kroppsspråket eller? Kopior!!)

Och vad gör vi när vi kommit fram, tro?...

Här äter vi jättegoda, turkiska kebabliknande rullar. Smaskens. Fast det är en konst att äta dem utan att innehållet rinner ut i knät...

Bob gillade att få våffla till dessert...

Fast den knastrade lite mellan tänderna...

Efteråt tog vi en tur ut mot Dongbaek Island och Numari APEC House, där Bob och jag var i augusti. Det är en vacker promenad. Lite för mycket trappor dock, men vad gör man...






Dongbaek Island har fått sitt namn på grund av alla "dongbaek trees", alltså kameliaträd, som växer här. De blommar tidigt på våren , så vi har missat blomningen två gånger nu. Dålig planering kanske. Vi får ta det till våren, då mamma kommer tillbaka (om hon vågar...).







Förutom kameliaträd finns det även massor av pinje- och magnoliaträd.

Här, där mamma sitter, har räcket byggts så att det inte är i vägen för pinjeträdet. Bra att de är rädda om naturen...

Tittar man åt vänster, utanför bild, så syns Haeudae Beach.





 
Framme vid Numari APEC House. Tydligen så anses APEC House vara "ett av historiens vackraste platser för toppmöten".

Bob framför Haeudae Lighthouse.  På Lighthouse square, som angränsar till  APEC House, hålls ofta olika kulturella festivaler...

Här är en fin utsikt, både mot Haeudae Beach och över Dongbaek Islands pinjeskog...












Haeudae Beach är inte så fullpackad som den var i somras...

 Här har vi några godingar, ha, ha...

Framför Haeudae Beach...

Här har vi ännu en goding. Hon får inte vara ensam så länge...









...för hon blev ännu en gång "överfallen" av skolbarn, som skulle öva sin engelska. "Hjälp henne", sa Bob. "Näe", sa jag... Hon klarade sig ju fint.

Och lärarinnan hade tydligen bott i Strömstad för några år sedan. Fast det var inte så lätt att höra vad hon sa på svenska, sa mamma. Och det förstår jag, för det är ju till och med svårt att höra vad engelska-lärarna säger på engelska...

Vi tog en liten tur bland de små matstånden som finns här...

...fast vi hade ju redan ätit... Som tur var (?)...

Här har en del av maten smitit sin väg...

På vandring i Pusan/ Busan...

Liten fördrink på hotellet så klart...

Vi åt italienskt...

Igen... Men det var lika gott på det här stället...

Tidigt på söndag morgon, på väg mot flyplatsen...

Här åker vi över Gwangan Bridge...

Så säger vi "hej då" till mamma, för den här gången. Nu får hon börja ladda inför nästa tripp hit, på våren någon gång. Får väl se om det går att övertala henne att flyga så långt en gång till. Man kan kanske locka henne med magnoliablomning eller nåt?....