Nytt år och redan dags att skaffa nya vanor. Jag måste börja med att sluta ljuga! Sista bilden från förra veckans inlägg var ju fejk! Ingen huvudvärk i sikte, på nyårsdagens morgon mådde jag lika bra som på en solskens-promenad...
(Tjusig bild från solskens-promenad för damer, på Mallorca i höstas...)
Bob och jag tog en liten solskenstur på nyårsdagen, vi skulle till Busan...
Pilen visar balkongen, som tillhör lägenheten vi ska till, på 76:e våningen...
En ny vana vi då ska ta med oss är att inte parkera fel igen. (I onsdags kom mera böter, för min senaste felparkering, hemskickat. 40 000 won eller
31 000 won, är inte säker på vilka siffror som gäller...)
Fast böteslappen står ju i Bobs namn, så då slipper ju jag betala, ha, ha...
Vi hade viktiga saker för oss i fredags, det var ju fredags-blogg-dags.
Vi slank in en stund på Hard Rock Café för att äta, dricka och blogga...
Lördagsmorgonen gryr, på 76:e våningen. Det var Idunn & co som varit gulliga att låta oss låna lägenheten, eftersom de var bortresta över helgen...
Utsikt över Gwangan Bridge, en hängbro på ynka 7420 meter... Det är den andra längsta bron i Korea, efter Incheon Bridge. Brobygget startade 1994 och bron hängde färdig 2002...
Fler nya vanor i år är att inte ta bilen när man ska till "shoppingstället" i Busan. Det går inte fortare. Dags att köpa tunnelbanebiljetter...
Jättekul att åka tunnelbana...
Bob fick en ny kompis. Mannen var 86 år och pratade jättebra engelska. Han hade tidigare arbetat som byggingenjör. Verkade intresserad av språk, för han pratade även japanska. Vad vi förstod så hade han aldrig varit utanför Koreas gränser, han bara gillade att lära sig saker. Intressant man...
Kvällspromenad med Gwangan Bridge i bakgrunden...
Njuter av morgonkaffet i soluppgången. Det är inte ofta jag är uppe med tuppen ska sägas, men det var väl utsikten som lockade...
Vi kunde se Nurimaru APEC House, på Dongbaek Island. Där skulle vi ta en promenad...
Dongbaek Island, som betyder Kameliaön, ligger till höger om Haeundae Beach...
Vi står vid den röda pratbubblan, och ska ta vänstervarv runt hela den gröna udden...
"Vårt" hus syns i bakgrunden...
På vandring kring Dongbaeks skogar... Man går i trappor så klart...
"Jag är säker på att det var en hängbro sist vi var här!"
Bob måste så klart kolla om det kunde stämma...
Så här såg det ut då vi var här i september 2012. Hängbron mötte nästan trappan i bakgrunden, vid pilen...
Samma trappa med pil, ingen hängbro. Synd...
Förresten, här syns vi på den tjusiga hängbron 2012. Sist går Doris, så syns jag i hatt och Bob & Walter går så klart först i tåget. Thomas är fotograf...
Här står Bob i söndags, framför Nurimaru APEC House. Det betyder "Huset där världens ledare samlades och höll APEC ledarnas möte"... Eeh?
Inne i denna sal satt tydligen de 21 ledarna för APEC, när de haft möte under temat: "Möt utmaningen, gör förändringen"...
Jag är på APEC-tur...
Bob och Walter väntar... som vanligt...
Fattar egentligen inte varför vi envisas med att besöka APEC-stället...
Vi har ju varit här några gången. Förutom att vi besökt stället själva några gånger, så har vi varit här med mamma 2011...
...och med Doris och Thomas 2012...
Fast det är ganska vackert...
Och här sitter sjöjungfrun på den steniga stranden... Statyn installerades 1974, men blev förstörd av en tyfon 1987. Tydligen så finns nu den övre delen av sjöjungfruns kropp på Busans museum... Sedan 1989 är sjöjungfrun gjord i brons och väger 4 ton... (Vet inte vad hon var gjord av tidigare... Får väl gå till muséet...)
Enligt legenden så är detta prinsessan Hwang-ok, från sjöjungfrunationen Miranda. Hon var gift med kung Eunhae av Mugung, men varje kväll under fullmånen grät hon av hemlängtan efter sitt land ...
Själv kanske jag gråter nu när jag ska lämna Freddy och Doffy ensamma. Det är familjens sköldpaddor. Jättesöta!
Under söndagens hemfärd så vi passerade då tullstationen vid Garak, den jag passerade tre(!) gånger sist jag skulle hem från Busan. Vår GPS ville faktiskt skicka iväg oss fel väg nu också. Men nu var man ju alert! Ha!
Den gubben går jag inte på två gånger...
Fast Walter verkar vara lättare att lura. Här sitter han då vi kommit tillbaka till Okpo på söndagseftermiddagen... Vid den röda pilen lurar något bland buskarna...
En stor katt! Vår hund behöver verkligen uppdatera sitt luktsinne..
Märker att mina nya vanor mest handlar om alla dåliga vanor jag inte ska fortsätta med. Nya vanor i januari brukar annars (för många) betyda att ta tag i sin träning eller liknande. Det är ju ingen vana att införa för Bob och mig, den sitter redan. Ny vana inom detta område skulle vara att inte bli irriterad på allt som försiggår i gymmet ... (Eller dålig vana jag ska sluta med...)
Mitt första besök i husets gym. Inte så imponerad ...
En dag då Bob skulle träna kunde han inte gå in i gymmet. Nytt golv var tydligen lagt och alla hantlar och viktskivor användes som tyngder för att hålla golvet på plats...
Skönt är dock att man inte direkt behöver slåss om redskapen. Denna dag var det bara jag och min väska... Mini...
Annan dag. Ensam herre på täppan.. Väskan är med..
Annan dag...
Positivt är att Walter kan vara med ibland. I sin leopardväska...
Ojojoj, tre gubbar till på gymmet. Och likadana kläder har dom, ha, ha...
Walter avancerar längre och längre in i lokalen...
Jag måste tyvärr säga att man inte får särskilt goda vanor om man tar efter de som tränar på gym här. De flesta av kvinnorna i Korea är livrädda för att få muskler, så det enda de gör är att gå på löpbanden. Denna tjej promenerar ofta och i uppförs-lut. Så långt är allt bra. Men hon håller sig krampaktigt i handtagen. Hela tiden. Allt motstånd försvinner ju då...
Bra träning... (Inte bli irriterad)
Hon blir mest trött i armarna skulle jag tro...
Alla som promenerar, springer eller går baklänges på löpbanden öppnar också "sitt" fönster, som är framför respektive löpband. Det finns ingen värme i gymlokalen. Det är redan kallt där. Ute är det kallare. Alltså tränar man med ytterkläder på...
Jacka på...
Hantlarna lämnar också en del att önska. 10-kiloshantlar finns det bara en styck av och 9-kiloshantlarna väger olika(!). Jättebra...
De små viktskivorna är olika stora...
Eftersom vi inte var helt nöjda med vad som fanns på gymmet, så försökte Bob med en namninsamling. Tanken var att få bostadsföreningen att vilja skaffa fler grejer. Dokumentet var på både koreanska och engelska, med fina bilder på den gymutrustning vi önskade... Många verkade positiva till initiativet...
Ville gärna få till detta, så vi erbjöd att vi båda kunde ställa upp som instruktörer, för de som behövde (i princip alla, enligt min åsikt, men säg det inte till nån...).
vi iväg det hela. Svaret blev att det
inte fanns plats för mer utrustning
nu, men 2017 utvärderas frågan
igen...
5, 10, 15... Det blir stora hopp...
Kanske skulle jag stanna i vår lägenhet och utnyttja våra egna faciliteter? Kanske springa på löpbandet! Som jag själv släpat in! Oj, oj, vad som händer på nedanstående bild är lika sällsynt som... koreaner i Göteborg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar