Utsikt över Saigonfloden...

Förra helgen lämnade vi kylan (minus 5) i Korea och tog oss till det varma Vietnam. Flygresan tog 5 timmar från Busan till Ho Chi Min City. Ganska lång tid, om man betänker hur nära vi faktiskt är... 

Vid pilen ligger Ho Chi Minh City. Tidigare var namnet på staden Saigon, men 1975 tog Nordvietnam över styret i den södra delen av landet. Saigon fick då namnet Ho Chi Minh City, efter den tidigare nordvietnamesiske presidenten Ho Chi Minh. Jag kommer att blanda stadsnamnen friskt idag. (Och det blir en låång läsning...)

Vi bodde in bit upp i Saigonfloden, på An Lam Saigon River... 

 Tyckte det var ett fantastiskt ställe att bo på...

...med utsikt över Saigonfloden... (fast det var inget ställe för en party-prisse...)

Båtar åkte uppför och nedför floden...

Vi var trötta efter flygresan och orkade inte gå utanför vår terrrass...

Fast vattnet i vår pool var jäkla kallt... 

Men vi hade ett badkar på baksidan av huset. Tog ett ljummet bad istället för ett iskallt dopp...

Ett skepp kommer lastat... Med konstgödsel...

Bob i solnedgången...

Morgonen gryr över Saigonfloden...

Jag hittade en smygväg mellan "köket" och vår villa. Ha!

Jag hade läst att efter en kopp vietnamesiskt kaffe höll man sig garanterat pigg hela dagen. Det måste man ju testa... Mjölktillbringaren kom med något segt, gult i botten. Hmm. Kondenserad mjölk visade det sig. Aldrig vare sig sett eller smakat förr. Både kaffet och den söta kondenserade mjölk var kanon! Så här blev det vietnamesiskt kaffe för hela slanten. Fast särskilt pigg blev jag inte. Ändå drack jag kanske 3 koppar om dan...

Bob hoppar i det kalla vattnet för att piggna till istället...

På eftermiddagen tog vi en tur in till Ho Chi Min City... Fanns båttaxi från bryggan...

Bäst att hålla i hatten...

Bob svalkar sig i den ljumma vinden...

Man förstår varför alla båtar är så låga, om man tittar på hur låga broarna är..

På kajen...

Fortfarande så ser man de klassiska bäroken, fullt lastade med allt möjligt...

Vietnam har kommunistiskt styre, men det märks inte av direkt...

Det fanns god plats för shopping ändå. Till och med PLAYBOY får sin plats i

Ho Chi Min City...

Bob och jag var inte på väg till PLAYBOY-butiken, vi försökte att hitta till
Bén Thành-marknaden...

Vi gick fel/fick olika vägbeskrivningar hela tiden. Till slut fick vi fin hjälp från några ungdomar...

Äntligen framme vid Bén Thành... Marknaden har utvecklats från gatuförsäljare, som samlades nära Saigonfloden under tidigt 1800-tal. Formellt så etablerades marknaden av den franska kolonialmakten, efter att de 1859 hade tagit över Gia Dín Citadellet. Denna marknad förstördes i en brand 1870 och återuppbyggdes därefter, för att bli Saigons största marknad. 1912 flyttades den till sin nuvarande byggnad...

Marknaden lär vara populär bland turister, som söker lokala hantverk, textilier och souvenirer. Jag tyckte mest att det mest var folk att se där inne.

Snabbt in, snabbt ut...

 I Ho Chi Min City såg vi likadana utomhusgym som vi ser i Korea...

Spår efter den franska kolonialtiden. Här har gatan fått sitt namn efter den franske kemisten och biologen Louis Pasteur...

Vi hade blivit rekommenderade butiken Lotus av hotellmanagern, fransmannen Hugues. Old Propaganda Posters stod det på utsidan...

Där inne kunde man köpa original och/eller utskrifter av original vietnamesiska agitations-propaganda-affisher... Fast det ville vi inte ha...

Hittade en annan butik att handla i...

Hos Nguyên fréres köpte vi en souvenir...

Det var en 200-årig trägubbe, som skulle ha sitt ursprung från Hmong-folket, 
i norra Vietnam.

Blomsterflickor från Hmong...

Tillbaka på An Lam. Det sitter bra med en kall öl efter jobbig souvenir-shopping...

...och det sitter bra med mat också. Den vietnamesiska maten var kanon!

Rundvandring på An Lam. Det är ett litet privat semesterställe, med bara 15 villor/rum..

Mätt och belåten. Dörren "hem" är precis bakom Bobs huvud...

På fredagen tänkte vi ta en dagstur till Mekongdeltat...

Här är sitter Bob med Annie, vår egen butler (!) och vår guide, Tuóng. Vi fick lov att kalla honom Ele, som var förkortning för elefant. Och elefanter står för lycka och tur, berättade han... Ser ni att regnet vräker ner?

Vår kapten kunde inte ens se var han körde. Efter en halvtimma fick vi vända. I regnet såg vi i alla fall ett "kockosnöts-skalnings-ställe". Mycke skal blir det...




Självklart slutade det regna då vi kom ttillbaka till An Lam. Tja, då fick det väl bli en turistsväng in till Ho Chi Min City...

Det är mycket motorcyklar/moppar i Saigon. (Ele berättade att Ho Chi Minh fortfarande kallas för Saigon i folkmun...)

Här kommer alla moppar farande. Eftersom Saigon har cirka 7,2 miljoner invånare, så är det inte så konstigt att det blir mycket moppar...

Vi såg inte till särskilt många trafikljus. Trots detta flöt trafiken jättebra. Alla höll koll på alla. Det var hundra gånger säkrare körning här än i Korea, där ingen verkar kunna köra bil....

Undrar om de klipper lika "bra" här, som de gör i Ulsan...

Första stoppet på vårt turistande, blev ett besök vid den godisskära kyrkan

Tân Dinh.

Kyrkan byggdes vid 1900-talets början, då Vietnam var var en del av
Franska Indokina.

Nha Tho Tân Dinh, som betyder Sacred Heart of Jesus, har romersk arkitektur och är den näst största kyrkan i Ho Chi Min City, efter Saigon Notre Dame-katedralen. Vi kommer dit senare...

Åter igen är det gott med en kall öl, efter en turisttur...

För mig blev det vietnamesiskt iskaffe. Fast jag fick blanda själv. Inte så himla lätt att veta hur mycket man ska ta av varje...

Utanför vår restaurang var det stort skådespel. Där var nämligen en "moppe-parkering". Mannen i keps rusade omkring och kritade nummer på alla sitsar. Och det finns ju en och annan moppe i den här stan... Fast hur kul är det att få krita i rumpan?...

Mätta fortsatte vi till nästa kyrka, Saigon Notre Dame-katedralen. Kyrkan byggdes 1877 och materialet importerades från Frankrike. Här ser man en av de många influenser som fransmännen har haft på Ho Chi Minh City... Förresten, ser ni brudparet till vänster i bild...

Vi tänkte gå in, men kyrkan var stängd... För brudparet kanske?

Vi korsade i stället den överfyllda gatan, för att gå till Saigon Central Post Office,
det största postkontoret i Vietnam. En väldigt populär turistattraktion.
Postkontoret byggdes någon gång mellan 1886 och 1891, av den kände
franske arkitekten Gustave Eiffel.

Ett massivt porträtt av Ho Chi Minh håller utsikt över alla handhavanden...

Postkontoret påminner om de tidiga europeiska järnvägsstationerna...

Jag blev som vanligt "överfallen" av glada ungdomar, som vill ställa frågor på engelska. Var kom jag ifrån, vad tyckte jag om Vietnam, vad tyckte jag om vietnamesiska tonåringar, vilka var mina hobbies, etc, etc, etc... Puh!
Hela tiden stod en av ungdomarna och filmade...

Till slut lyckades jag slita mig och vi fortsatte till...

...Reunification Palace. Palatset byggdes för Sydvietnams förre president,
Ngo Dinh Diem. Härifrån styrde han under Vietnamkriget, fram till dagen
då Saigon föll...

Guldbyst av Ho Chi Minh...

Längre in i konferenssalen ville Bob inte gå...

Nere i källaren var allt uppsatt som en film-inspelningsplats från krigstiden, med skyddsrum, bilar och kamoflage-jeepar. I köket stod alla matlagnings-attiraljer kvar. Snacka om Kitchen Aid...

Det fanns en hel del magstarka foton på väggen. Som detta, på den buddhistiske munken Thich Quang Duc. Under Sydvietnams romersk-katolska regering, ledd av Ngo Dinh Diem, så stod diskriminering och förföljelse av buddhistiska munkar högt på dagordningen. Den 11 juni 1963, i ett av de mest dramatiska fallen av individuell protest, dränkte Quang Duc in sig själv i bensin, mitt på en av Saigons gator, och satte sig själv i brand...

Thich Quang Duc, född 1897...

Vidare kunde man se foton på dagen då Sydvietnam föll. Den 30 april 1975 körde nordvietnamesiska stridsvagnar rakt genom stora grinden in till palatset...

I bakgrunden syns grinden... Samma grind tydligen, även om den med all sannolikhet måste ha blivit reparerad.....

En stridsvagn kommer ut genom grinden...

Vi tänkte sedan gå och titta på ärkebiskopens palats, som sägs vara det äldsta huset i Ho Chi Minh. Ursprungligen byggdes det 1790, åt den franske biskopen av Adran.

Tydligen behövdes huset repareras, så där var det stängt och inget besök blev det på insidan...

Nu fick det vara nog med turistbesök. Nu ställde vi i stället kursen mot Caravelle Hotel, som här syns i bakgrunden. Takterrassen där skulle tydligen göra sig bra för en drink...

Bob försöker stjäla några julklappar från entrén...

Takterrassen gjorde sig verkligen bra för en drink...

Därifrån hade man fin utsikt över de gamla franska kvarteren i stan, med katedralen och privathusen... 

Det var så jäkla varmt så vi fick gå in och sätta oss...

Faktum är att Caravelle Hotel var ett av de ställen där journalisterna från
tv-bolagen höll till under Vietnamkriget...

Stor journalist?...

I väntan på vår båttaxi...

Här ser man Caravelle Hotel från sjösidan...

Och här ser man An Lam från sjösidan också. Det syns knappt att det ligger
några hus där...

Bob höll på att inte komma sig av båten, ha, ha...

Själv hade jag bråttom av. Det var ju fredag...

...och dags för "blogg & grogg", ha, ha...

Okej, jag ser lite dum ut, men det var inte jag som skulle fotograferas, utan mannen i bakgrunden. Enligt skvaller från några andra gäster, så var han ägare till An Lam. Han var tyvärr lite nonchalant och otrevlig mot personalen...

Så kom lördagsmorgonen, med strålande sol...

Dags att göra ett nytt försök att åka till Mekongdeltat. Trevlige och glade Tuóng/Ele kom med som vår guide igen.

Lite av Saigons sky line. I förgrunden syns det vackra vita Majestic Hotel, med sin franska arkitektur...

Man ser även kåkstäder längs floden...

Ögonen som alla har målade på sina båtar, sägs betyda tur...

Liten fiskeodling...

Vår kapten frågar sandbåten efter vägen. Vi skulle ta en genväg från Saigonfloden till Mekongdeltat...

Fanns flera bensinstationer på vägen...

...och vi stannade vid en. Fast inte för att tanka utan för att besöka deras faciliteter. Här står jag och butlern Annie, som var med på resan för att se till att vi fick allt vi behövde. Snacka om service. Och så var hon jätte trevlig också. Fast det verkar nästan alla vara i Vietnam. Fantastiskt folk...

Exotiskt...

Vi passerar staden Mỹ Tho, cirka 200.000 invånare...

Så här långt har vi åkt, genvägen inkluderad, cirka 2 timmar med speedboat. Vid pilen högst upp till höger ligger An Lam och vid pilen längst ner ligger vårt slutmål. Ungefär...

Fiskfarm igen. Det behövdes här. Fiskbeståndet i floden behövde fyllas på, för folk hade för vana att ta upp all fisk, oavsett storlek, fisken fick inte växa klart.
Bob satt en morgon på vår terrass och såg en stor båt släppa ut massor av krabbor och fisk i floden. 




Alldeles efter båten kom det massor sådana här småbåtar och håvade upp alla fiskar och krabbor igen...

Sydostasiens längsta snedkabelbro, Can Tho Bridge, spänner över Mekongfloden. Den är 2,75 kilometer lång och har en fri höjd på 39 meter, 
vilket gör att stora fartyg kan passera under den. Inte som de andra låga broarna alltså...

Stor turistbåt. Vi hade skönt som bara var två turister i vår båt... 

Så hade vi kommit längre in i Long An Provinsen. Väl iland så fördes vi raskt rakt genom minimarknaden av Ele...

Vi bjöds på te och...

...en massa frukter, som skulle doppas i chilikrydda. Märkligt men faktiskt gott... Längst fram syns några gula frukter...



...som kallades Durian. De taggiga frukterna kan bli upp till 30 cm i diameter och kan väga mellan 1-3 kilo. Inuti fanns det cirka 7-8 stycken bullaktiga frukter,
med mjukare massa inuti.

Fruktköttet har en väldigt speciell doft, som är stark och genomträngande även när skalet är helt. Vissa tycker att det luktar gott andra tycker att det luktar väldigt obehagligt. Doften har gjort att frukten är bannlyst från vissa hotell och kollektivtrafik i Sydostasien. Ele berättade att frukten kallas för "stinkfrukt"...
De smakade i alla fall jättegott...

Under vår lilla fika bjöds vi på vietnamesisk folkmusik. Kvinnan var så vacker i sin dräkt... (Och så var hon tydligen lite intresserad av Ele, för hon frågade, mitt under sången, varför han inte varit där på så länge. Ele rodnade, ha, ha...)

Ele och Bob blir underhållna...

Självklart ger man lite dricks efter sångerna och den stoppades ner i de gula blommorna, som vi sedan fick ge till de som hade uppträtt. Och sedan skulle man plåtas. Det var inte ens jag som bad om fotografier...

Vi fortsätter vår utflykt. Här står Bob och Ele under ett "stinkfruktträd"...

...och jag har hittat ett drakfruktsträd. Bladen ser ut som kaktusblad. Fast drakfrukt kan jag inte äta, för då blir det inte mycket plats för luft i min hals...
Kan ju vara bra att veta för den som inte gillar mej, ha, ha...




Så var turen kommen för oss, att åka sampan bland de små holmarna i Mekongdeltat...
Sampan är en relativt plattbottnad träbåt, som ofta används för transport i floder eller kustnära områden...

Det var varmt, vilket kanske syns på min något svettiga uppsyn. 
Cirka 37 grader...

De handrodda sampan tog oss in under ett grönt tak av vattenkokosnötsträd...

Snyggingar...

Vattenkokosnöt. Köttet smakade inte så mycket, enligt vår guide...

Bob klär i den vietnamesiska huvudbonaden. Lite kul var att alla sampanbåtar tävlade med varandra. Bob frågade en kvinna om hon hade elektrisk motor i sin båt...

Vi besökte en bifarm...

...där vi fick stoppa ner fingrarna bland alla bin, för att smaka på honungen...

Annie håller sig på säkert avstånd...

Ha, det här var väl inget! Man har väl varit bland bin förr, med morfar...

"Tappa den inte" sa Ele. Han hade redan märkt hur oerhört "smidig" jag är...
Ja, det skulle kanske vara dumt att tappa en hög med bin i marken...

Vi bjöds på olika torkade tropiska frukter. Torkad ingefära var gott. Och så fick 
vi smaka på deras te. Med lotuste, honung, citron och bipollen. Smaskens!

Så en burk honong och en påse bipollen köpte jag.

Bipollen lär vara en av de mest kompletta näringsämnen som finns i naturen. Och man kunde göra en himla bra ansiktsmask av bipollen och honung:

2 tsk bipollen
1/4 tsk honung
1 tsk yoghurt

Blanda allt i en skål. Sätt på masken över hela ansiktet och halsen. Lämna plats
runt ögonen. Låt verka i 20 min. Skölj sedan bort med vatten. Oj vad snygg man
skulle bli tydligen. Nja, masken struntade jag i, men honungste ville jag gärna dricka...

Glada människor fanns det överallt i Vietnam, som vinkade bara man log...

Vi väntar på vår kapten som ska ta oss vidare till...

...Qué Dúa, Coconut-island...

Vi besökte en kokos-godis-fabrik...

Ele visar oss hur man skalar kokosnöten...

Den mals och kokas...

...och blir till en slags kokos-kolamassa, som smaksätts med choklad, jordnötter och annat gott...

Vi fick smaka...

Goood...

Kvinnorna här kunde tydligen rulla in och packetera 100 paket á 40 kolor
om dagen...

Blommigt ytterpapper. Det vita innerpapperet skulle inte tas bort, det skulle man äta upp...

Bob testar... det var nämligen rispapper...

Vi köpte lite kokosgodis...

Och så köpte vi en tavla. Längst in i godisfabriken hade N. Lam sin atelje.
Vi föll för en tavla över en av flodens kåkstäder...

Utanför passerade vi rispapperstillverkningen. Där var kokhett! Och där stod en kvinna i värmen hela dan...

Rispapper på tork...

Vi går vidare för...

...att komma till nästa fortskaffningsmedel...

Måste hälsa på den lilla (stackars) hästen...

Ägaren verkade snäll mot sin häst...

En trehjuling lastad med kokosnötter. Så är vi ju på Kokosnöts-ön också...





Den lilla hästfärden tog oss till Poenix Islet (islet betyder holme), för att vi där skulle äta lunch...




Den traditionella lunchen bestod av många smårätter. Vårrullar, rispannkaka, stekt ris och så självklart elephant ear fish...

"Elefant-öron-fisken" rullades in i rispapper av vår söta servitris. Hon doppade rispapper i vatten så att de blev mjuka och plockade av fisken och blandade med ris och sås och la in i det mjuka rispapperet... Vi behövde bara tugga och svälja. Väldigt gott.

Här sitter Bob efter maten...

Själv var jag ute på "span"...

Jag hade fått syn på en buffel/oxe/kossa som jag ville hälsa på. Vid närmare eftertanke var det bäst att hålla sig lite på avstånd...

Blommorna ville upp...

Här var det mera durian-stink-frukter...

Bob med ännu en söt servitris, i traditionell klädsel...

Vi fortsatte vår färd. Nu skulle vi fiska krokodiler. Det lät inget vidare tyckte jag...

Men det var krokodilfiske utan krok...

Egentligen handlade det nog mera om att mata lata inhägnade krokisar...

Bob höll sig mera på avstånd... Fegis...

Jag har fått napp!

Det var en rackarns stark krokodilll...

Nytt försök. Han orkade inte röra en fena. Mera än att öppna käftarna och

stänga dem...

Å-hej-å-hå...

Snart går väl pinnen av...

Man kan nästan se att dessa krokodiler lever ett lite väl skyddat liv.
Spana in hans midjemått...

Så var vår härliga dag i Mekongdeltat slut. På hemvägen såg vi massor av båtar som transporterade sand. Vi hade förundrats över all sand som ibland forslades uppför floden och ibland nedför. Ele förklarade att olika sand skulle till olika ställe. Mekongsanden fraktas uppåt i Saigonfloden, för att användas till husbygge. Annan sand skulle på export medan ytterligare sand skulle användas här till vägbygge...

Det fastnade titt som tätt diverse saker i propellern...

Inte konstigt, eftersom folk slänger skräp rakt ut i floden.

Andra saker släpps också rakt ut, från toaletterna. Ele berättade att kattfisken här i området blev väldigt stor. Troligtvis berodde det på den näringsrika "födan" den smaskade i sig. Ele sa att vi nog ville undvika de största fiskarna. Hmmm...




Annars så har de smarta fiskemetoder här. Vid högvatten så simmar fisken in i de gröna nätburarna. Vid lågvatten är det bara att plocka åt sig fisken...

Efter en underbar dag var vi tillbaka på An Lam...

Julpyntet hade kommit på plats...

 Vi blev tillfrågade dagen innan om vi ville äta barbeque denna kväll.
Och det lät ju gott...



Fast vi fattade inte att det var bara för oss! Här står kock och egen servitris...

Man är ju inte van vid sån här uppmärksamhet hemma. Folk är så vänliga så det är inte klokt. Vår lilla servitris berättade att Annie, vår butler, hade sagt att vi var så snälla (!?) Vi hade bara varit som vanligt. Då undrar man hur folk brukar vara. Hur kan man vara otrevlig när man möts av idel leenden och vänlighet?

Mätt och go...

Söndag morgon. Tvärs över floden såg vi folk som hade någon slags religös ceremoni...

Och småbåtarna var ute och körde...

Solen börjar gå ner. Och båtarna är fortfarande ute och kör. Denna båt är lastad med krukor, inte gödsel. Och den kör nedför floden, inte uppför...

Vi tar en sista rundvandring på An Lam för den här gången. Jag prövade aldrig den stora poolen. Undrar om den var varmare än vår?...

Guldfiskar... Eller snarare karpar...

Här lyckas de få sina orkidéer att blomma hängande på en palm till och med!

Måndag morgon och tillbaka i Ulsan. Från 37 grader plus till 5 grader minus. 
Stor temperaturskillnad. Och så var vi tillbaka till Koreas otroligt dåliga bilförare.
Här har en liten lastbil precis krockat med vår taxi...

Vi fick köra bort från rondellen en stund. Här syns lastbilen och dess förare. Kvinnan i röd jacka är vår chaufför...

Polisen kom...

Var ju bra att polisgubbarna fick lite att göra, så att de inte bara sitter
och sover i bilen...

Ha en mysig tredje advent. Tjingeling...