Hälsningar från Cebu...

Så är vi "hemma" i Korea igen, efter några härliga dagar i Filippinerna...

Att sola (sin bleka kropp...), bada och äta färsk frukt på stranden, kan väl aldrig vara fel. Så det blir bara "sol- och badfoton" idag, bara så att ni vet...

Filippinerna hamnar på 12:e plats gällande befolkningsstorlek, med sina cirka 94 miljoner invånare. Manilla är huvudstaden. Arkipelagen består tydligen av hela 7107 öar!  Cebu, där vi höll hus, är en ö och provins i Filippinerna. 
Den långsmala ön är bergig, med smala kustremsor, men är ändå väldigt tätbefolkad. Det bor 700 invånare per kvadratkilometer på ön (Sverige har cirka 21,9 per kvadratkilometer...)


Fast vi höll inte till exakt på Cebu. Vår lilla tillflyktsort låg strax utanför Cebu, i Lapu-Lapu City på ön Mactan. Området har fått sitt namn efter frihetskämpen Lapu-Lapu, som slogs mot spanjorerna, som ville kolonialisera Filippinerna... 

Här har vi äntligen kommit fram, efter massor av förseningar...

Trevliga vakter vid porten in till Maribago Bluewater Resort...

Tänk om jag ändå hade sådana gröna fingrar...

Här syns ön Cebu och Lapu-Lapu. Under den spanska kolonialiseringen 
kom Ferdinand Magellan hit till öarna. Magellan var en portugisisk sjöfarare och upptäcktsresande, som seglade för både Portugal och Spanien. När han 1521 
lyckats upprätta vänskapliga förbindelser med några lokala hövdingar och 
omvänt dem till kristendomen, kom han i konflikt med en av hövdingarna, 
Lapu-Lapu. I slaget som följde blev spanjorerna besegrade och Magellan 
dödades. Men ett av hans skepp kom tillbaka till Spanien och förde med sig 
nyheten om detta nya land. Så 1565 kom det ett annat gäng av spanjorer, 
som bildade den första spanska bosättningen på öarna, ursprunget till dagens Cebu City... 

Tillbaka till nutid. Vi fick inte gå ner till huset. Det hade väl tagit ungefär 

3 minuter... 

Här låg vårt hus...

Och här sitter jag...

Härligt...

Utsikten. Ön som syns är konstgjord och är till bara för Resortets gäster...

Bob var upptagen av annat än utsikt. Han verkade vänta på... nederbörd?

Tja, sådan här blir man av för många Vodka & Cola, ha, ha...

Vi fick besök...

...av Grodprinsen!.. Ska man pussa han kanske?...

Som på alla Resort, så var det så klart "tema-kvällar"...

Och denna torsdag var det "Brasiliansk Afton"...

Jag ville inte dansa, men kunde inte med att säga nej, då de frågade om jag ville bli plåtad med dansarna...

Mätt och go och inpackad som en liten kassler...

Så här hade vi det förra fredagen. Då städades taket från löv. Det gjordes förresten nästan varje dag ....

Bob steker sig...

Måste utforska omgivningen lite. Jag upptäckte då att stället var befolkat av massor av koreaner...

De är ganska så lätta att känna igen. Inget annat folkslag tar väl på sig massor av kläder och har badring runt magen, då de ska bada. I alla fall inte om du är över 7 år... Typ...

Kläder och hattar i havet...

Kläder, hattar och badring...

Under denna palm låg det en tysk man och gonade sig. Han var här tillsammans med sin vuxna son. Sonen var för tillfället ute och dök. Se på alla stolar under mannens "palm-parasoll". De placerades där av...

...hela den här koreanska familjen! Badringar och allt slängdes i stolarna och de kacklade högljutt med varandra. Den tyska mannens min var oslagbar, ha, ha. Vi i Europa är ju inte riktigt vana vid att trängas under samma parasoll, tillsammans med vilt främmande människor!

Bob och jag lämnade då stranden för en stund och gick hit...

Ja, vi måste väl nästan ha bildbevis på detta!

Sedan var det ju dags för fredagens "arbete", att publicera bloggen. Och det var trevliga ställen jag kunde sitta på under tiden. Kanske vid stranden...

...eller på vår lilla terrass... Det var lika bra vilket som...

Bob hade i alla fall funnit sin plats, med en kall öl i sin hand...

Och efter bloggandet och vilandet var det dags att äta igen. 

Och att beundra månen...

Lördagen bjöd förstås också på sol. Det är lätt att känna sig hemma här, inte bara på grund av vädret alltså. Filippinarna är så vänliga och trevliga och alla talar otroligt bra engelska. Men så har ju Filippinerna under många år varit under USA:s kontroll. USA "tog över" Filippinerna från Spanien, efter det spansk-amerikanska kriget, 1898. Bortsett från perioden av japanska ockupationen 1941, så behöll USA sin suveränitet över öarna fram till slutet av andra världskriget. Den 4 juli 1946 erkändes Filippinerna som självständig stat...

Här har vi tagit oss över till den konstgjorda ön och tittar in mot "vår" strand...

Och vi fick besök av Bobs kollega Jan Birger och hans flickvän Rina. Hon berättade förresten mer om spåket som talas på Filippinerna. Det finns så många olika dialekter, så det är omöjligt för alla i landet att förstå varandra. 
Efter vad jag har läst, så talas det mer än 170 språk och det finns 12 regionala dialekter. Många ord i filippinskan låter också lite spanska, arv efter den spanska kolonialismen kanske? Ett annat spanskt arv måste väl i alla fall katolicismen vara, ungefär 90 procent av befolkningen är katoliker...

Jan Birger och Rina prövade att snorkla lite i det grumliga vattnet. De såg en fisk och en krabba, ha, ha. Jag höll mig på land, som den landkrabba jag är...

På eftermiddagen åkte vi genom både Lapu-Lapu och Cebu. Vi var nämligen bjudna på middag...

Rina gjorde en fantastiskt god, traditionell filippinsk middag åt oss. Smaskens!  

På söndag hyrde vi båt...

...för vi ville ta en snorkeltur...

Vår besättning...

Bob snackar lite om de stoora fiskarna han vill se...

Smile...

Blå, blå vindar och vatten...

Bob funderar fortfarande på sina stora fiskar...

Bäst att snacka in sig lite...

Här får kapten nya instruktioner, ha, ha. Faktum är att killen i rött var personal från Maribago. Han var med som en slags "livvakt" åt oss, som gäster på Resortet...

Nästan framme...

Det var fler än vi som skulle snorkla och dyka den här söndagen. Se på alla vita båttak till höger om ön...

Vad sägs om 27 grader i vattnet. Minst. Det passar en badkruka som jag...

 Vi flyter som korkar med flytvästar på. Vi kunde knappt komma under vattenytan, ha, ha...

Kristallklart vatten...

Och här ligger vi och guppar igen...

Fiskarna kom och nafsade lite i handen om du sträckte ut den. De är söta...

Jan Birger såg coolare ut i vattnet än vi. Han slapp att ta på sig flytväst, för han bodde inte på Maribago. "Livvakten" höll mest koll på Bob och mig...

Här är vi ute på lite djupare vatten, så det är inte lika klar sikt. De här fiskarna var i alla fall ganska stora, kanske en halv meter långa, så Bob blev nöjd. Killen i röd tröja, "livvakten" simmade med oss i säkert en timma, för att leta upp dem. Han simmade i kalsonger, utan vare sig flytväst, snorkel eller simmfötter. Bara med cyklop på. Han var helt oberörd, efter att ha plaskat omkring med oss...

Bob spanar fisk...

Här var två fula fiskar, ha, ha...

Ja, ja, och hur snygg är du själv efter att ha snorklat?!!

"Sug-propps-ansiktena"...

På eftermiddagen tog Bob och jag oss utanför Resort-området, för att åka till Mactan Shrine. 

Tyvärr är fattigdomen ett stort problem i Filippinerna. Uppskattningsvis 40 procent av befolkningen lever i fattigdom och enbart i Manilla lär det finnas cirka 60 000 gatubarn...

Gatustånd fanns det överallt...

De större städerna omges av slumområden...

Något som i alla fall är lite positivt att berätta om, är deras kollektivtrafik. 

Här syns en Jeepney...

En Jeepney är en enkel busstyp, där ursprunget är en förlängd Willys Jeep. (Det var ett militärfordon som amerikanerna lämnade efter sig i landet, vid andra världskrigets slut). Jeepney produceras idag helt på Filippinerna. 

Bilarna dekoreras gärna med motivlack och andra biltillbehör av sina ägare, och verkar gå i skytteltrafik. Vi såg massor av dessa färgglada bussar, fullpackade med folk. Ofta hängde folk utanpå bussen också...

Mactan Shrine uppfördes för att hedra det första motståndet mot europeiska kolonisationen i sydöstra Asien. Den 21 april 1521 kom Ferdinand Magellan och hans män till Mactan Island för att undertrycka de infödda, som inte ville komma under spanskt styre. Tyvärr var det ju Magellan med följe som undertrycktes av hövdingen på Mactan, Lapu-Lapu...

En staty för att hedra hövdingen Lapu-Lapu. Tydligen hedras även Magellan, för att han förde kristendomen till Filippinerna i allmänhet och för att han förde Santo Niño (Jesusbarnet) till Cebu i synnerhet...

Fast vi var inte vid Mactan Shrine för det historiska värdet den här gången, ytliga som vi är...

Vi (jag) var där för deras fina skor. Handgjorda och i princip gratis. Jag förstår inte hur det kan gå ihop att ta 42 sek (!) för ett par skor. Se på dem jag har på mig på fossingarna. Jag har ett annat par i påsen...

Vi såg mycket förberedelser inför den kommande Holy week, påsken är ju i antågande...

Och själva så firade vi kvällen med, säkert världshistoriens äckligaste, Singapore Sling...

Jag säger bara, solen på "snorkelbåten" var stark...

Men det går ju alltid bra att vara i vattnet. Här har jag paddlat mig ut till den sandfyllda flytbryggan. Omringad av koreaner, ha, ha...

 Ta-da! Där kan dom ligga med sina badringar å plaska...

Måndag var sista dagen här i solen, så vi måste ju åka lite vattenskoter...

Det var lite vågigt...

...så bilderna är lite dimmiga...

Båtarna ser ut som stora stelbenta spindlar...

In till stranden igen, så att...

...Bob kan få leka lite ensam...

 Bob in action...

Spindelbåten och Bob...

Nu är han klar...

Och så gäller det då att få stopp på åbäket...

Det var inte så lätt tydligen, ha, ha...

Bob ser i alla fall väldigt nöjd ut...

Sista kvällen och temat var... 

...italienskt, som kanske syns på dukarna...

Kvällens underhållning stod Island Pohaku för. De spelar musik i Reggae-tappning. De var jättebra! Jag tyckte nästan att Hotel California var bättre i deras version än i Eagles. Fast bara nästan...

Bob prövade att önska en låt, vilket alla servitörer hela tiden ville att man skulle göra. Fast det gick inte så bra, för bandet kunde inte Route 66. Jag som trodde att alla band kunde spela något av Stones...

Vi fick i alla fall göra vår egen pizza om vi ville. Och det ville vi. Den var goood! 

Och jag var svettig...

Jag fick en CD-skiva av ledaren för Island Pohaku, Joe Waiian, när jag tackade för musiken. Det var gulligt...

Vi åt mycket pizza. Undrar om man kan gunga bort den tro?...

Tisdag morgon och dags att åka hem... 

Men vi kan nog tänka oss att åka tillbaka för en långhelg...

Bob checkar ut. Det tog lång tid, för vi hade glömt vad vi hade tagit i minibaren... Oops...

Bob gjorde stor succé bland personalen då de fick syn på hans skor. "I will do the same!" sa de... (Det gäller dock att tänka på att byta skor ibland, så att du inte alltid har den röda skon på höger fot. Då blir det lite konstigt när du ska ha bara röda skor och den ena är helt utsliten, ha, ha...) 

Taxiresan till flygplatsen. Här syns alla Jeepneys... 

Vi lämnar gröna Cebu...  

Det tropiska klimatet gör Filippinerna utsatt för jordbävningar och tyfoner, men det har också gjort landet till ett av de rikaste områdena av biologisk mångfald i världen. Det finns en otalig mängd insekter (mygg har jag träffat på...) och mer än 500 större djurarter; vattenbuffel, papegojor, flygekorrar, delfiner, krokodiler, ormar sköldpaddor och olika ödlor. 

 En av ödlesorterna som finns är Geckoödlan. Vi hörde dem varje kväll, då vi satt ute på vår terrass. Vi försökte få syn på någon av dem, men de hade tydligen gömt sig väl. 


Annat var det då Bob och jag var på Ko Phi Phi Don, i Thailand...

Då hade vi en kompis som satt utanför vårt sovrumsfönster. Varje natt!...

Och om ni aldrig har hört hur de låter, så klicka på vår lilla filmsnutt...

Den som fnissar i bakgrunden är Bob. Geckon startar alltid sin serenad med att knarrande "andas in". Sedan kör han på. Och om ni lyssnar så tar hans luft slut, så det sista ljudet blir lite ansträngt. Det var det Bob tyckte var så kul. 

Det var förresten svårt att sova... Tjingeling och Glad Påsk...