Inget nytt på Koreafronten...

Här i Ulsan lunkar allting på som vanligt, för tillfället. Små bilturer, små promenader med hund och så vidare. Inte så spännande saker...

En ny "spännande" hundstaty (?) hade i alla fall placerats ute vid kusten, nära Jinha Beach. Undrar varför... Och ett nytt kafé (inte i bild) hade byggts precis bredvid hunden, där man kan sitta ute och titta ut över havet. Det blir nog ett trevligt ställe att besöka, när det blir varmare.  

Jinha Beach Iigger öde. Inga parasoller, gula badringar eller folk.
Bara dessa två... 









I onsdags var Bob för ovanlighets skull ledig mitt i veckan. Då tog vi en tur till Busan. Walter var nog rädd att han inte skulle komma med, för han satt i sin leopardväska och väntade... Cool kille...

Och som vanligt är det ju alltid någonting konstigt man får se i trafiken. Eller vad sägs om tre killar på samma moped. Utan hjälm och mitt på huvudleden...

Vi åkte till Busan delvis för att titta in på Harley-Davidson. Vi (Bob) funderar nämligen lite på att skaffa motorcykel igen.

Så här såg det ut förra gången det begav sig, 1997. Men inte var det någon bra fotograf som tog detta fotot på Bob, för bara halva cykeln är med på bild. Och det var inte jag som tog kort...

Men här har vi "henne". På Harley-Davidsons i Busan prövade Bob lääänge att förklara hur han vill ha det. Att han ville bygga om en cykel efter sin egen stil, inte köpa en helt färdig. Efter sjunde försöket med samma mening, gav till och med Bob upp. (Jag hade tröttnat långt tidigare). Det är inte så lätt när det inte går att snacka engelska i en butikskedja som är av amerikanskt ursprung...

Walter höll ställningarna i bilen under tiden...

Tyvärr fick Walter sitta på undantag även då vi fikade. Fast han satt precis bredvid oss, så det gick bra... 

Och han gillade att leopardväskan var med. Inte så manligt kanske, ha, ha.
Han fick massor av god skinka när vi hade fikat färdigt...










Sedan blev det en tur ner på Haundae Beach. Där var det också tomt på parasoller, gula badringar och folk...

Bara dessa två, nästan... 

Här kunde Walter rusa runt och skrämma alla måsar. Och som vanlig även skrämma en och annan korean...

Tjo-ho!

Det här var kul för en liten vovve, efter att ha varit stilla för länge...

Och så full fart tillbaka igen...

Sedan lekte vi så klart med vågorna, nere vid strandbrynet...

Jag fastnade så klart i vågorna! Det gjorde inte Walter, han är snabb som blixten, ha, ha.

Walter alias Blixten!

Hela "familjen" i Busan...

Vi har varit på lite party också, så jag avslutar med vad vi hade för oss förra lördagen. Kvällen startade med en trevlig fördrink hos Christer. Här syns, från vänster, Jan-Harry, Erik, Petter, Terje, Christer och undertecknad...

Den här snyggingen smög omkring ute i hallen...

Sedan fortsatte vi till kinarestaurang Chai. Restaurangen, som öppnade i
början av 2008, lär snabbt ha byggt upp sitt renommé om att vara ett
kvalitets-etablissemang...
 

John, Christer och Nils sitter här och väntar på maten...

Vi var tolv personer som skulle äta kinamat. Fast inte "svensk-kina-mat" som vi är vana vid hemma. Det här var mera "på riktigt"... Och för ovanlighetens skull så var de kinesiska dekorationerna inte överdrivna. Men det är väl precis så man vill att det ska vara. Man vill att uppmärksamheten ska ägnas åt maten...

Och här har jag hamnat mellan snyggingarna Bob och Terje. Vi väntar också på att maten ska komma...






Jag föredrar att dricka vitt vin, men det hade de inte här. (Det verkar för övrigt vara ett vanligt fenomen här i Korea). Bakom vinflaskan med Bourgone syns John. Han förklarade för mig att druvorna i detta rödvin var Pinoit Noir, vilket brukar vara ett lättdrucket rödvin. Och det var det, även för en vitvins-kvinna som jag.  

Av John fick jag även annan intressant information angående druvorna.
John är en champagne-kännare av rang. Han berättade att druvan Pinoit Noir är en av tre druvsorter som man gör champagne av. Klassisk champagne är tydligen gjord på en blandning av dels de två blå druvorna Pinoit Noir och Pinoit Meunier, och dels den gröna Chardonnay. Det här hade jag ingen aning om. Det är alltid lika kul att lära sig någonting nytt...

Här sitter Bob och kikar fram. De små förrätterna som vi fick, dumplins, springrolls och en massa grönsaker, var jättegoda. Men tydligen så anses Peking Ankan, som serveras hos restaurang Chai, vara särskilt god. Så självklart var det anka vi skulle äta den här kvällen.

Här står kocken själv och skär upp ankan. Atmosfär, kryddor och såser påminde faktiskt om "det riktiga" Kina. Fast eftersom köket har fyra kinesiska kockar, efter vad jag har hört, så kan man väl förvänta sig att det ska kännas som "the real stuff". (Har varit i Peking, och det var ju Peking- anka vi skulle äta så lite erfarenhet har man väl ändå...) 

När ankan var uppskuren så skulle man lägga den i en liten "bröd-duk"
tillsammans med grönsaker. Sedan skulle brödet rullas ihop, doppas
i sås och så ätas upp... 

Jag prövade att ha denna bröd-duk till någonting helt annat...

Ansiktsmask! Eftersom alla kvinnor här i Asien har så vacker hy kanske de kör med hemliga grejer. Och varför inte testa en "bröd-duks-inpackning".
Kan det va' nå't tro?

Bob gillade min ansikts-inpackning tydligen. Och han är nu laddad för att utföra en liten "koreansk-uppvisning"...

Bob ska här utföra en Pok Tan Zo, 폭탄주.

Det är en "kul grej" de koreanska männen roar sig med på fester och tillställningar. Framför allt är det kul att göra med "nya" västerländska kollegor. Bob blev utsatt för Pok Tan Zo redan på sin allra första kväll i Korea, 2004...

Så här ska uppställningen se ut. (Det gröna som syns är min jackärm, som ligger där för att vaddera bordet lite). Ett snapsglas med Sujo ska stå på två ätpinnar ovanpå ett fyllt ölglas. Sedan är det bara att dänga pannan hårt i bordet, så att snapsglaset glider mellan pinnarna och ramlar ner i ölen. Då har du klarat dig. Och då får du också bestämma vem som måste hiva i sig det som är i glaset. Om du däremot misslyckas med att få snapsglaset att falla ner i ölen, då måste du själv dricka upp det. Man förstår ju att folk blir fulla, ha, ha... 

Jag hann inte med att plåta, när Bob slog pannan i bordet i lördags. Men så här såg det ut en annan gång 2004, när vi var på "Samsung-kalas" i Okpo. Bob lyckades då också... 

Sujon åkte lätt ner i ölen i lördags...

Och Bob fick en bula i pannan...

Christer verkade i alla fall sätta en slant på att Bob skulle lyckas, ha, ha...

När vi ätit vår Peking-anka och var mätta och belåtna, så fortsatte vi ut i natten...

Till V-bar, för att vara exakt. Men nu får ni inte vara med längre, ha, ha...

Hemma låg Walter och snarkade...

Vi hörs nästa vecka...