På egen hand...

Här är det fortsatt stiltje. Vi har inga inplanerade skogs-mulle-turer på agendan.

Det mest spännande är väl att spana efter paket från Sverige. Fast det har inte dykt upp något än. Men det verkar som att hyreslapparna har kommit...

Vi tog i och för sig en mini-tur i söndags. Vi åkte till Black Pebble Beach, som sträcker sig längs Gangdongs och Jujeons havsband. Stränderna är fyllda av svarta, runda, släta stenar, inte vita som i Nice...

I turist informationen beskrivs kustremsan som "hänförande"...

Det var en fin bilfärd dock, för att komma hit...

Och kanske skulle vi gjort som det stod i turistboken: "Sätt upp ett tält och njut av djuphavsfisket"... Det var i alla fall många som fiskade. Dessa spön var de enda jag fick med i bild, fast det fanns ännu fler. Inga folk i några tält dock...

Här fann vi en trevlig italiensk restaurang. På Casa di Mare blir det nog bra att äta lunch till våren/ sommaren. På de låga borden som syns i bakgrunden brukar koreanerna sitta och äta. Maten står i mitten, på olika fat och i olika skålar, och så sitter folk på borden och smaskar i sig...

I stället för att sätta upp tält och fiska, så tog vi en promenad längs vattnet. 
Det kunde man också göra, enligt turistboken...




Så till min "tur-på-egen-hand". Mamma kommer snart hit till oss igen och då tänkte hon och jag att besöka Peking. För att komma in i Kina måste man förstås ha visum, men det är ju inga problem att fixa. Typ...

Som utlänning i Korea ska man inte åka till Kinesiska ambassaden för att söka visum, utan i stället så är det utvalda resebyrårer som fixar ärendet. Närmaste resebyrå fanns i Busan. Jag ringde självklart till A-Ta Air Lines och kollade att det var öppet alla dagar, så att Bob och jag kunde åka dit en lördag.
Jaja-männsan. Alla dagar öppet, utom söndag. Observera, jag frågade FYRA gånger om det var lördagsöppet...

Tror ni att det var öppet eller? Det var MEGA-STÄNGT!! Som tur var fanns det en annan resebyrå som var öppen denna lördag. Fast den låg långt ute i Tjotta-Hejti, kändes det som. Inte alls lika lätt att hitta som den första.

Dit åkte i alla fall Walter och jag, i onsdags, för att hämta mitt visum. Han fick dagen till ära sitta i framsätet, i sin egen stol förstås...









Jag måste ju ha någon som kunde hjälpa mig med GPS:n. Det var faktiskt första gången som jag gav mig iväg ensam så långt, utan att kunna vägen på förhand...

Vi såg vilda djur på vår väg...

...eller rättare sagt, en drake...

Här har vi i alla fall kommit in till Busan och kör över Gwangan Bridge...

Jag har sagt det förut, den ser nästan ut som Golden Gate Bridge...

Nu har Walter och jag faktiskt hittat fram. Vi ska bara gå in i China Town, så har vi vår resebyrå där. Se på China Towns vackra port i bakgrunden...

Till och med Walter blir distraherad av damerna med sina munskydd...

En ensam vovve i Cina Town...

Han råkade ut för många öden och äventyr. Här har han hamnat mitt i en häftig och brinnande batalj.

...och här är han på väg att spetsas av en krigares spjut...
(Det fanns info om målningarna, men bara på koreanska)

Vi kom fram till New World Travel Agency utan problem...

Värre var det att få tillbaka mitt pass. Ingen visste var det var någonstans... Hmm... Och inte var det lätt att förklara vilken dag jag lämnade in det och vilken dag de själva ringde mig och sa att det var klart. Walter blev lite uttråkad (och jag också...) Men så dök passet plötsligt fram ur gömmorna. Jippee!! 

Nöjda lämnar Walter och jag China Town. Jag har både fått vis-um och blivit 

vis-are, med tanke på mitt första ensamma försök att köra efter PGS. Tja, man ska ju bli visare med åren, ha, ha.

Någonting annat som kommer med åren verkar vara födelsemärken. Jag förstår förresten inte varför de kallas födelse-märken. Man får dem ju inte när man föds, direkt. Nä, de dyker upp som brev på posten, allt eftersom åren går.

Hur många ska man ha egentligen? Mina ploppar upp lite här och var och nu har det kommit en MITT i pannan...

Inte det tydligaste kortet, men den är i alla fall där... Mitt i mellan ögonbrynen och den blir större och större för varje dag ser det ut som...

Så i lördags fick Walter och Bob vara på egen hand, på sin promenad...

(De ser förresten ut att ha klarat sig galant...)

Själv åkte jag en tur till Seoul. Lite för att shoppa, fast mest för någonting heelt annat... (Kortet tog jag på tåg-toa, ha, ha.) Bob tycker förresten att jag liknar Shrek på det här kortet. Det måste väl bero på näsan då da...

På KTX-tåget mötte jag dessa små sötnosar. Det är ju bra att veta om Walter kan få åka med, så jag frågade deras trevliga matte om det var okej att ha med sig hund på tåget. Ja, sa hon, om de är i en väska. Jaha...??

När jag kommit fram till Seoul och min mini-shopping var klar, så begav jag mig ner till tunnelbanan... Det var fler som skulle dit...

Lite kö... Det märks att det är mer folk i Seoul än i Ulsan. Ulsan har cirka 1,1 miljoner invånare medan Seoul har nästan 10,5 miljoner! Lite skillnad alltså. Det är ungefär lika många som vi är i hela Sverige... 

Efter "lite" köande så fungerade tunnelbanebesöket fin-fint...

Söt eller?! Spana in den stickade tröjan!!

(Ja, jag vet att det blir mycke hund ibland...)

Till slut kom jag i alla fall fram till min slutdestination, TengTeng Skin Clinic.

Där arbetar Doktor Julius Jon. Eller rättare sagt, det är hans klinik. Han är dermatolog, (han är alltså inte plastikkirurg, ha, ha...) med gedigna utbildningar från både Korea och USA. Och han pratar bättre engelska än vad jag någonsin kommer att göra. Efter 16 år i USA så är väl det förståeligt. Kliniken öppnade han för 13 år sedan. Jag tittade lite frågande på honom när han berättade det. "Jag är äldre än jag ser ut", sa han då. Han är faktiskt 45 år, fast han ser ut som 25 på bilden.

Han fixade i alla fall med någon slags laser på min "pluppa-i-pannan". Så nu får vi se hur det blir... 

För tillfället har jag en röd prick i pannan, i stället för ett födelsemärke. Det slutar väl med att jag skaffar en bindi att dölja pricken med...

Kan ju bli ganska snyggt...