Peppero Day, och allt är som vanligt...

Så var allt tillbaka som vanligt igen. Läbbigga spindeln hänger på sin plats vid sopsorteringen. På dagen ser man hans stora, röda kropp...

 

 

 

 

 

Han ser lika läbbig ut på kvällen... 

 

 

 

 

 

Vi har hunnit med ovanligt mycket den här veckan, tycker jag.

Och nu tycker vi att blommorna är fina igen... 

 

 

 

 

 

...och det är helt okej att alltid gå samma promenad, vid Ajucheon...

Särskilt nu när det är så vackra färger... 

 

 

 

 

 

 

 Ajucheon-floden är ju faktiskt ganska fin...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Skutta över igen...

 

 

 

 

 

 

 

Allt grönt har mejats ner. Synd tycker jag, för det blir så grått och tråkigt då. Jag trodde att man gjorde sådant på våren, så att det nya gröna fortare kunde växa upp?

Allt är som vanligt vid utegymmet. Man kan träna i hatt...

...och med handväska...

Och den koreanska Tv-reklamen är lika fascinerande som vanligt. Som den här, för värmande jackor. Om man har det kallt inne, då vrider man INTE upp värmen. Man köper istället denna fantastiskt tjusiga jacka. Man kan ha den på kontoret, i köket, på vandringsturen och i stan...

 

Att ha jacka på sig inne på kontoret är precis som vanligt i Korea. (Fråga Bob, som ibland sitter och fryser på jobbet, för att det är så kallt. Och han är INTE frusen av sig!)

 

 

 

 

Vi hittade för ovanlighetens skull en ny park att spatsera i, Living Park ...

Vätskestopp innan vi ens har börjat spatsera...

Parken är tydligen främst inriktad på barn och ungdomar...

Helt okej alternativ...

 

Som sagt, det är vackra färger nu...

Walter, jag och alla barn...

 

Ny dag. Ny plats. Jag gick ett ärende inne i Okpo och skulle möta Bob och Walter på en restaurang. Istället möts jag av denna syn. En ensam vovve utanför en klädbutik, ha, ha. Husse shoppade...

 

 

 

Den dagen träffade Walter fler barn. Här har vi en liten fransyska...
Walter var sådär intresserad...

Kanske för att han behövde gå...

 

På tur kring Okpo... igen...

Enligt Bob så ligger det alldeles för många tomma pråmar i bukten. Ett tecken på nedgångstider. För ett år sedan så var pråmarna lastade med små moduler, som låg och väntade på att få komma in till varvet, DSME, för att lasta av. Dessa pråmar kommer från varvets underleverantörer. Alla lider av denna kris, som Korea-varven är i just nu. Ingen beställer några båtar/ riggar/ plattformar, när oljepriset är runt 50 dollar fatet. Ryktet går att DSME ska gå från 45000 anställda, till 30000 före 2018...

"Kommer ni nån gång?!"

Fina färger här också...

 

 

Vi har varit på middag hos Inae och Arne. Massa god mat, med nykokta färska räkor, kyckling, glass, vin, med mera...

Walter hade det också bra... Han trodde väl att det skulle ramla ner någonting på golvet, ha, ha...

Vi hade det jättetrevligt, som alltid...

Ett av Arnes senaste skapelser, en kinesisk Djonk. Dessa båtar var tydligen vanliga i Quintang River, en flod i östra Kina... Arne är tvungen att använda sin fantasi då han ska hitta material till de olika delarna. Det krävdes till exempel många misslyckade försök innan han kom på vad han skulle ha som segel. Detta är färgat och lackat hushållspapper...

 

Quintang River och Hangzhou-bukten är kända för att ha världens största tidvattenvåg. Tidvattnet rusar in i flodmynningen, ibland i 40 km i timmen, och bildar en våg som kan bli upp till 9 meter hög! Lokalt kallas vågen Silver Dragon eller Black Dragon, eftersom den, när den sveper förbi Hangzhou, hotar sjöfarten i hamnen... (Bilden hittade jag på nätet...)

Eftersom höjden på vattnet växlade så mycket, så var djonken byggd för att kunna stå på botten vid lågvatten. Pinnarna, som ligger på taket, satte man i flodbotten, för att förhindra att båten välte. Repet, som också ligger på taket, användes till att dra båten längs kanalen...

Inae gillar Walter...

Självklart så kan vi ju inte ha en helg utan att besöka Black Line...
Bob gör redan segertecknet...

Han tyckte att det var skojigast själv...

Vi träffade på Laila, som jobbar i samma projekt som Bob...

My Darling...

Jag fick present av tjejerna på Black Line! Igen! Tydligen var det Pepero Day i fredags. Aldrig hört talas om, men paket är ju alltid trevligt...

I Korea så är Pepero Day någonting som kan liknas vid Alla Hjärtans Dag (som de också firar). Pepero Day infaller alltid den 11 november och syftet är att utbyta Pepero-snacks med sina nära och kära...

 

Så här såg min paket ut. Ursprunget till den här dagen är okänt, men tydligen kan man "spåra" en nyhetsartikel från 1983. Där berättas det om två flickor i Yeongnam, i mellanstadiet, som utbytte Pepero med en önskan om att de skulle bli långa och smala. (Andra hävdar dock att dagen kom till den 11/11, för att ettorna hade samma form som Pepero-pinnarna...)

Denna fluga spreds tydligen snabbt. Och för att uppnå maximal effekt av "längd och tanighet", så måste man äta 11 paket av Pepero-pinnar den

11 november, klockan 11:11 och 23:11, så nära som 11 sekunder exakt...  

 

Från och med 1997 så började Lotte (en matvarukedja) att använda sig av ovanstående skolhistoria, för att, mycket framgångsrikt, främja Pepero Day. Utvecklingen ledde till att även andra företag började göra liknande former på sina godis-kex-pinnar, så att de också kunde vara med på Pepero Day... Dagen har kritiserats för att mest vara ett affärsverktyg för vissa företag och för att Pepero-pinnarna har högt kaloriinnehåll, vilket är väldigt motsägelsefullt till den ursprungliga innebörden... Tja, ska man äta elva paket på elva sekunder så...

 

1 + 1 = 11... Eller hur var det nu?...

 

Sedan var kvällen slut, och vi gick hem och åt Pepero- pinnar och blev låånga och smala... Tjingeling...