Tålamod, tålamod...

Nog för att man har förärats många egenskaper här i livet, både bra och dåliga, tålamod är dock inte en av dem...

Vi har ju som sagt haft en del saker magasinerade här i Korea sedan 2013. Bland alla fullproppade lådor har vi även haft ett löpband. Det har sedan några veckor stått ute i trapphuset. I tisdags tyckte jag att det var dags att pröva få in det i lägenheten (kan ju inte alltid vänta på att Bob ska fixa saker). Sagt och gjort, släpandet började. De är ju inte helt lätta, de där sakerna, och vi har så klart nivåskillnader i vår lägenhet... Pust, stånk, stön.... In kom det tunga åbäket i alla fall. Men...

...den gick inte in genom dörren till kontoret!!! Va f*n!! Var man lugn och tålmodig då kanske?! Försökte klämma in den ändå. Det gick sådär...

 

Nu är det hål och repor både i dörrkarm och dörr...

LNM

Självklart hade Bob fixat det hela när jag kom hem från gymmet. Irriterande! (Han hängde så klart av dörren först...)

Vårt tjusiga kontor, nu ännu tjusigare, tack vare löpbandet...

En annan tålamodsprövande aktivitet för mig är att åka och handla. Här kör jag mot Lotte Mart igår... (Många moppar står förresten parkerade längs med vägen. De tillhör folk som jobbar på varvet, som ligger precis granne med oss...)

Jag är inte så förtjust i att handla mat hemma i Sverige heller, känner mig konstant irriterad och förvirrad, bland folk och oväsen. Det är inget mot hur det är i matbutikerna här. Det spelas hög musik överallt. Små tv-apparater, mellan rispaket och ketchup, startar då man går förbi, troligtvis reklam. Igår fanns det även en plast-kossa, vid köttdiskarna, som råmade hela tiden; Mu, muu, muuu, muuuu, MUUUUU....? Jag har ju fullt upp med att komma ihåg vad jag ska köpa!!





Butikerna här är, ska sägas, väldigt fina och välfyllda, med otroligt bra och fräscha råvaror. Även färdigmat finns i mängder. (Bara svårt att välja...)

Och inte är det lätt att hitta rätt bland mjölet heller...

Hm, bara att chansa, mjöl som mjöl... Eller?...

Och så hamnar jag nära ko-skrället igen! Tror att jag var i butiken 1,5 timma. Och det var inte mycket jag skulle ha...

 

Till trevligare saker, har faktiskt hunnit med att vara lite social sedan jag kom hit. I fredags var vi på Black Line, en bar inne i byn...

Här är Bob med Svein, Jarle och en av ägarinnorna, Mimi...

I baren blandades det senare på kvällen shots, som såg mystiska ut...

Det ville jag ta foto på, men Mimi viftade lite...

...så jag fick så klart komma bakom bardisken jag också. Som den linslus man är, så var man inte så svårövertalad...

"Kimchiii..." (istället för cheeese...)

Jarle var inte heller svårövertalad, han skuttade dit oombedd, ha, ha...

 

 

 

Vi har också hunnit med en lördagstur på "stan"...

Walter i sin snygga bilstol, med leopardmönster så klart...

Eeh, sett genom bakrutan...

Inne bland smågatorna hittade jag äntligen "mina" efterlängtade jordgubbsbyttor...

SMASKENS!

Och Walter fick som vanligt massor av uppmärksamhet...

Här är det damen från "betala-parkeringen-båset", som är helt betagen. Hon prövade även att lyfta upp honom, i hans framtassar (!), hon skrattade åt hans ädlaste delar, hon pratade väldigt mycket med honom (Walter förstår inte koreanska...). Jag tror att hon gillade honom...

 

I söndags blev det ett besök nere vid hamnen, för att gå en tur i vandringsleden längs med vattnet. Okpo har förändrats en del sedan vi var här 2009.

Då var det bara stålställningar till vänster, av vad som skulle bli kontor för DSME (varvet, där Bob jobbar). (Det randiga huset till höger är bara för orientering i bild...)



Nu är det stora schabraket till vänster klart, randiga huset ligger kvar, våningshuset till höger var inte ens påtänkt 2009...

Skyline 2009...

Skyline 2015...

 

Bob pekar ut ungefär var vi bor nu. Tydligen är huset... litet?... 

 

"Bryggpromenaden" längs med havet syns i bakgrunden...

Mycket uppför är det...

Koreanerna är ofta ute och fikar, hela familjer, vilket är trevligt. Mindre trevligt är att det skräpas ner så mycket. Vilket inte är konstigt, då man måste leta efter papperskorgarna!

Skräp och åter skräp, men inga papperskorgar i sikte. (Kanske står det på skylten "släng ditt skräp här", vad vet jag). När Walter har gjort nummer 2, så får man ta med sig påsen hem ju!! Eller slänga den i en pappersmugg som någon annan ställt/slängt/lämnat någonstans...

 

Även under söndagen blev Walter beundrad. Här var det föräldrarna som ville att deras lille son skulle klappa hunden. Sonen var minst sagt motsträvig...

Efter övertalning från pappsen så blir det en liten klapp på huvudet. Walter ser bara frågande ut...

 

Vi avslutade söndagen med en middag på Jungle...

 

Till sist ännu en tålamodsprövande händelse jag varit med om...

I torsdags förra veckan, den 12:e november, så skulle jag till immigrationsmyndigheten, för att få ett sk grönt kort. Walter sitter här och väntar på bilen som ska hämta oss, 8:40 på morgonen... gäsp... J



Bilen, med koreanske chauffören/min hjälpande-hand Ryan, kom punktligt, vi åkte i cirka en halv minut, mot utfarten från vårt bostadsområde. Under denna tid så har Ryan förklarat för mig att "maybe" så öppnar kontoret inte förrän klockan 10, för det var "college test" idag. ?? "Maybe" så kanske han ska komma tillbaka senare. "Maybe" ska jag gå hem igen och vänta till 9.40. "Maybe" var det bäst så. Det var mycket "maybe" i allt han sa...

Här åker han iväg...

Jag förstod inte vad han pratade om. Varför var vi tvungna att vänta, för att det var prov i skolorna? Jag letade i tidningarna och kom fram till detta; varje år i november så är det dags för College Scholastic Ability Test. Det är ett slags standardiserat test för studenter som ska söka vidare till högskola. Det är väl i stort sett alla koreanska studenter skulle jag tro... 

Denna speciella dagen så stannar i princip hela landet upp. Hela samhället gör allt för att eleverna ska kunna göra bra ifrån sig. Flygplanen får tydligen inte flyga under just den tiden på dagen, lärarna förbjuds att ha högklackade skor, de väsnas för mycket,  börsen öppnar senare, man utökar busstrafiken för att eleverna ska kunna komma till testplatser i tid. På vissa håll får eleverna poliseskort….

Föräldrar ber för att just deras barn ska få bra testresultat...

Yngre elever hejar på gymnasieelever, då de är på väg till testet. Jag såg en filmsnutt om händelsen, det var som att Madonna var i stan! Enligt en norsk artikel så har barnen ätit karameller, för att svaren ska fastna i huvudet, de har undvikit bananer och sjögräs, för att svaren inte ska glida ut. Gröt ska man tydligen inte heller äta, för uttrycket "koka gröt" lär vara slang för att" klanta till det"... (Jag åt gröt till frukost när jag läste på universitetet... Det funkade ju bra ändå tycker jag...)

 

Det lär vara den viktigaste dagen i livet, för många av sydkoreanerna. Testet avgör studentens framtid. De som får bra resultat kan komma in på några av det bästa skolorna, som traditionellt sett garanterar "jobb för livet".

 

Det är ju väldigt effektivt; ett enda test ska vaska fram intelligenta och flitiga tonåringar, och kasta in dem i samhällets ström. Fattiga men smarta elever kan höja sig till toppen genom att studera hårt. Eftersom testet är så viktigt, så får det eleverna att vara uppmärksamma under lektionerna, föräldrarna ser till att de gör sina hemläxor…

Det blir långa dagar, jag har läst att vissa barn ibland går i skolan från 7-16 , sedan går de vidare till biblioteket, där de fortsätter fram till midnatt…  Allt för att klara College Scholastic Ability Test... (Skolasticism tror jag var en filosofisk inriktning under medeltiden, med en ganska stelbent och osjälvständig tankeriktning, som stark betonade traditioner...Hmm...)

 

Nu förstår jag varför immigrationsmyndigheten öppnade senare, det var för att inte störa studenterna...

 

...men nu var vi i alla fall här...

Jag fick vänta medan Ryan tog hand om mina papper. Vi hade nr 4 i kön. Både nr 5 och nr 6 såg jag bli klara med sina ärenden. När jag frågade Ryan vad som hände blev svaret: "we have to wait"...

 

 

Vänta. Tålamod...

TÅLAMOD! Walter var bättre på det än jag...

Så var det då min tur att gå fram med Ryan till disken. Han översatte vad mannen bakom disken sa; de kan inte godkänna min ansökan, mitt foto är inte taget exakt rakt framifrån... 

Blivit hämtad två gånger, väntat i kö, nu är kortet inte bra. Konstigt, jag har samma foto på mitt svenska körkort. Jag hade samma kort på mitt green card förra gången jag var här. Inte samma regler längre tydligen... Tålamod...

 

Fick åka in till stan igen, till en fotograf, och bli plåtad. Här sitter han och fixar med mitt nya kort (retuscherar kan man ju hoppas på, ha, ha).

Och Walter sitter snällt i sin leopardväska...

Den hunden har fått ett klart lugnare sinne än sin matte...

Alla mina kort klipps till...

Väntade sedan en halvtimma på Ryan. Tillbaka till Immigration Office, fick allt godkänt... Så var halva den dagen borta....

Inte retuscherades mina kort inte. Jag har nu sju kort där jag ser sk*tsur ut! Det var väldigt noga att jag lade håret bakom öronen (jag prövade att "fluffa till" det framför öronen, men se det gick inte för sig). Jag tycker förresten att jag påminner om någon kändis...

NU vet jag ! Dumbo, ha, ha...

Tjingeling...