Etthundrafjortonde (och sista) gången...

Jag startar med förra veckans nästsista bild. Vi har bott bland boxar och väskor en lång tid nu, känns det som. Eftersom vi inte har haft några garderober har ju kläderna legat i lådor. Och nu har vi packat ännu fler...

...för nu går färden mot Europa igen... 

 

 

 

 

I full färd med packning...

 

 

 

 

 

Vi har varit tjusigt klädda den sista tiden, både Bob och jag...

 

 

 

 

 

 Ibland har vi dock snofsat till oss, som när vi har besökt snickeriet...

Här sågar killarna skivan vi ska ha och så sätter de på snygga "kantband"...

Och varför köper man mera saker, då man ska flytta?

Jo, vi måste ju packetera vår tavla, så att den klarar färden...

Walter är med och kollar...

Helst vill han ju ha det så här...

 

...fast vi har inte haft tid, så då har han funnit andra stället att vara på.
Som i väskan...








När väskan packats klart och stängts, kan man ligga på en hög med kläder...

Mysigt...

Spanar in husse lite...

Bra ordning eller hur?...

Vi har i alla fall prövat att pynta våra väggar med fina tavlor...

 

 

...för allt vårt "gröna pynt" har nu packats ner. Här lindar Bob in vår plast-palm med plast-folie...

Jag har prövat att emballera blomkrukorna ordentligt, för jag vill helst att de ska komma fram i ett stycke...

Tja, så här mycket lådor blir det, efter drygt två år i Korea...

 

 

 

Nedan ses flyttgubbarna spänna fast våra grejer på flaket. Våra stora träd virade de in på mitten, med sina band. De kom med en öppen bil för att transportera våra saker ner till Pusan. De blå lådorna, med bland annat kläder i, är inte helt täckta, de är öppna vid handtagen. Så det skulle ju inte alls flyga in en massa avgaser, sot och annat, bland kläderna. Bob var jätteglad...

Efter ungefär två timmar fick vi ett mail att min välpackade kruka var trasig!
Bra flyttgubbar!!!

När lådorna var borta, så var det dags att packa resväskor...

Walter var glad så länge väskorna var öppna...

Ju mer kläder, desto bekvämare blev det...

Förresten så har jag hört ryktas att Bob tycker att jag har "svart bälte i shopping". Hmmm. Spana då in nedanstående väska...

En väska fylld med bara skor. Bobs skor. Plus att det låg en och annan sko i mina väskor också! Ha! Avslöjad!

 

 

 

 

Walter struntar i vilket, bara han slipper att ligga i skoväskan...

 

 

 

 

 

 

 Vi har haft lite trevliga saker för oss också, vi har inte bara packat...

Förra lördagen hade Bob och Morten (även om det står Trond på skylten) gemensam avskedsfest på Sea Sketch. Båda lämnar ju Goliat-projektet nu... 

 

 

 

 

Ägarinnorna, mor och dotter...

 

 

 

 

 En av de första gästerna, Jae Who...

Trond, Bob och Christer tar för sig av maten...

 

Åse, Per och jag...

Morten och Terje kramas...

Alan, Terje ( i bakgrunden), Per- Arne och Arne skålar...

Bob och Marty...

Min australiensiska vännina Michelle...

Trond håller ett fint tal...

...och Bob serverar honom en öl som belöning, ha, ha...

(Hade jag hållit brickan på det här sättet, så hade ölet inte varit kvar i glaset...)

 

Jag med söta Yeong-A, som jobbar i Goliatprojektet...

Vi pratade mycket om språk, böcker och film. Då vi pratade om favoritböcker så nämnde Yeong-A, till min förvåning, Stig Larssons Milleniumtrilogi! Kul att en koreanska har en svensk favvisbok...

Tor och Åse...

 

 

 

 

 

 Bob förser sig med "swedish white wine". (Tronds namn på svensk vodka...)



Drinki'n rum and coca cola. Go down point Koomahnah. Bouth mother and daugther, workin' for the Yankee dollar...

Vi hade jäkligt bra underhållning. Inte The Andrews Sisters men
kanske Axl Rose?

Terje och jag kunde inte låta bli att ta oss en svängom...

Fast vi dansade till Elvis. " You can shake an apple from an apple tree.
Shake, shake sugar, but you never shake me..."

Åse, Terje och jag...



Christer och Bob går igenom finesserna på I-phone. Det funkar alltid bra att snacka teknik, speciellt när man har tagit några öl...

 

 

 

Jag tar kort på Christer...

Christer tar kort på mig...

Marty vill också ta kort...

Så här blev det, ha, ha...

 

Här är jag med godingarna Terje och Morten...

Synd att nu behöva lämna alla trevliga människor i Ulsan...

Fast lördagskvällen slutade inte här...

Efter Sea Sketch gick vi vidare till Pier 9...

Per kollar in så att musiken faller oss i smaken...

(Julgranen står fortfarande kvar ovanpå kylskåpet...)

Morten framför den obligatoriska fotoväggen, som verkar finnas på alla barer...

 

Ser ni? Vi sticker fram näsan var vi än är, ha, ha...

 

Fast nu har vi stuckit ut näsan för sista gången i Korea. I alla fall för
några år framåt...

Bob och Walter med vår packning. Nio (!) väskor. Fast en av väskorna glömde vi i bilen! Och vår vietnamesiska tavla glömde vi på parkeringen där vi bodde!
Som tur var så var den inpackad i ett gammalt plaströr och såg ut som skräp. Så när vår hjälpande ängel Christer kom till parkeringen så låg den kvar! Jippie!

 

 

 

 

Walter satt så klart på första parkett...

Man måste ju ha bra utsikt när man är hund...

Och man måste vänta en massa. Som när husse ska gå och betala för att man ska kunna flyga med hem. Och som när husse ska betala för alla sina och mattes väskor... (Bob syns vid "betalningskassan" i bakgrunden...)

 

 

Tråååkigt...

Jag och mitt handbagage...

Vi kom in på Seouls flygplats utan några missöden. (Förutom det med väskan och tavlan då da...)

Där inne såg vi "The royal family"...

Vackra hambooks...

Walter struntar i koreanska folkdräkter. Tråååkigt...

Och inte blev det bättre på planet. Där blev det ännu mera tråkigt...

Nåja, han blev uppflyttad efter start. Matte har fått en Baileys och Walter har fått en barnleksak.

Och ju senare dagen led, desto mera "uppflyttad" blev han... "The dog must be in the cage". Ja, han är ju i väskan ju... I alla fall halva hunden...

Nu är det således slut på att äta de underbara koreanska jordgubbarna på
gröten till frukost...

I stället får man väl nöja sig med...

Fish 'n chips...

...för nu styr vi kosan mot den här staden...

 

 

 

 

 

...i Harry Potters land...

Men något mera bloggande kommer det inte att bli för mig.

 

 

 

 

Fast man kan ju aldrig veta. Om vi skulle få nya kompisar...

 ...så kanske jag skriver en liten rad. For the last time: Tjingeling...