Dita i Korea: På tur kring Dongchuksas omgivning...

Tyvärr så är det dags att försöka få tag på nya hundvakter till Walter. Nu reser mamma Idunn, Hedda & Marita och pappa Rune hem till Norge igen. Och samtidigt reser alla de andra "extra-hundvakterna", som har bott granne med Idunn och som har ställt upp då hon skulle handla eller liknande. Alla känner till Walter i deras bostadsområde, Dong-Gu...

Nu har vi i alla fall hängt upp lappar i alla hissar i huset.

Det kommer att bli väldigt svårt att få tag på bättre hundpassare än
Hedda och Marita. Här får Walter till och med lära sig att rida, ha, ha...

I söndags var det dags för en skogsmulletur igen.

Jag och Walter hade följt med Idunn hit för ett tag sedan, så nu var det min tur att visa Bob vägen...

Här syns ännu en av alla odlingar. Jag vet inte riktigt hur det fungerar men tydligen så "tar" folk en del av kommunens mark och börjar odla sina blomkålshuvuden där.

Bob har nog ingen lust att odla någonting, ser det ut som...

Hoppas nu att vi tog rätt avfartsväg... Kommer inte ihåg riktigt...
Bob ser aningen skeptisk ut över mina lokalsinnesförmågor...

Som tur var, så var omgivningen vacker...

Tja, och gymmet är på plats, mitt inne i skogen...

A dog's gotta do what a dog's gotta do...

Dita på tur...

Jaha, här fann vi då ännu en stenlämning. Bob kände sig åter igen i underläge. En sådan här jätte, har han aldrig lyckats att göra. Eller hunnit att göra, skulle man kanske säga. Den här är byggdes inte på en dag direkt...

Nu visste ju jag inte riktigt vägen så klart. Det var inte så lätt att minnas alla små stenar, stora stenar eller träd man passerade i skogen för flera dagar sedan. Och inte blev man klokare av vägskyltarna heller. Riktigt så bra är inte min koreanska...

Höstfärger i den koreanska skogen...

Ett gym till, mitt ute i skogen. Bob var tvungen att dra lite i attiraljerna...

Vid den här bron tyckte jag att jag kände igen mig...

Att inte Walter kunde ta och agera lite mera som spårhund. Med mitt lokalsinne så borde jag nog satsa på att träna honom till att spåra väg...

För att göra en lång historia kort, vi kom fram till målet till slut. Fast det var lite traskande bland snår, stenblock och nedfallna träd, innan vi kom hit. Jag och Idunn hade en mycket smidigare vandring... I pagoden kan man sitta och fika då vädret är fint, eller kanske om det regnar... Man har en fantastisk utsikt härifrån. Den här dagen var det tyvärr väldigt mulet, men vi kunde i alla fall skymta Hyundai-varvets siluett...

Sådana här "gubbar" kan man som sagt se lite här och var i Korea. Jag tror att det ska vara en slags avbildning av ett koreanskt brudpar, med bruden till vänster och brudgummen till höger.

Tydligen så har det länge varit tradition här att sätta upp "gubbar" där du bor och skriva någonting på dem. Du kan välja att sätta upp ett par utanför ditt hus eller din restaurang och till exempel önska dig själv att dina barn ska bli smarta eller att det ska komma massor av gäster.

Tecknen på just de här figurerna handlar bland annat om rikedom och överflöd, ekosystemet, "Love Ulsan" och Yeom Po-Dong. En koreansk kollega till Bob har översatt, men jag förstår inte riktigt sambandet. Jag tror att Yeom Po-Dong kan vara området i Ulsan. Älska Ulsans ekosystem i Yeom Po-Dong, så får du ett överflöd av rikedom???....

Vi såg det här stenblocket på väg hem. Folk hade kastat upp massor av småsten på toppen av blocket. Detta måste ju betyda någonting, tänkte vi. Och det stod en skylt vid sidan av stenen som tydligen hade någon slags förklaring. Bäst att i alla fall dokumentera..

Vi tog med detta foto på skylten till Bobs koreanska kollega. Han berättade att folk gick till stenen för att önska sig barn, eller kanske rätt kön på barnet, vad vet jag. Om du kastar upp en liten sten med högerhanden och den ligger kvar uppe på klippblocket, så får du en dotter. Kastar du med vänster hand får du en son.

Vi kastade ingen sten alls, som tur var. Vi har ju redan hängt lappar i ett "barn-önsknings-träd", utan barnönskan i och för sig, men det får räcka...

Här kunde man ta igen sig lite om man var trött efter vandringen. Och lite trött i benen var man allt, det var jädrans brant på väg upp. Det tog en timma att komma upp till pagoden, i brant stigning...

Här har vi kommit fram till Dongchuksa-templet. Sist jag var här med Idunn, så träffade vi på en väldigt trevlig koreansk man, som pratade engelska med amerikansk accent. I alla fall så berättade han för oss att detta tempelområde var cirka 1000 år gammalt. Han berättade också om anledningen till varför det alltid finns flera tempelhus att besöka i de koranska buddhistiska templen. Korea har en egen gudstradition, där det kan finnas en gud i ett träd (barn-önsknings-trädet?), en gud i en sten (barn-önsknings-stenen?) eller liknande. Det lilla tempelhuset som syns till vänster tillhör den koranska traditionen och det binder samman den koreanska tron med den buddhistiska tron, det större templet i bild.

Ungefär så förklarade han. Han förklarade också att det är vanligt att folk besöker båda husen när de är vid templet. Mannen själv såg vi buga åt alla möjliga håll, innan han steg in på tempelområdet. Han sa också att deras tro skiljde sig väldigt lite från den kristna tron. De hade också ett slags "10 budord" att förhålla sig till. Mannen verkade väldigt påläst om våra västerländska vanor. Och han var för ovanlighetens skull en korean som talade fantastiskt bra engelska, vilket jag också sa till honom. Det visade sig då att han hade bott flera år i Chicago, därav hans amerikanska accent...

Hunden som kom fram till Walter bodde på tempelområdet. Jag tror att hon var ganska ung, hon var i varje fall väldigt envis...

Här är Bob och Walter omringade av hundar och folk. Mannen försöker hjälpa oss att få den andra vovven att lämna Walter i fred. Se på Walter, han ser inte helt nöjd ut där han sitter vid Bobs fötter. Den unga honan blev till slut nästan lite aggressiv i sin lek, Walter tyckte inte alls att det var kul. Då gick vi, så vi hann inte se så mycket mer av templet. Och det äldsta tempelhuset, som möjligen kunde ha varit 1000 år fick vi inte med på bild. En annan gång...

Jag tror att Walter var glad att slippa ifrån den envisa tempelhunden. Här har han funnit ännu ett gym, på vår söndagspromenad. Om det finns lika många gym i alla städer i hela Korea, som det finns här i Ulsans omgivning, jaa, då finns det många gym ska jag säga...