Dita i Korea: Äntligen besök från Sverige!

Körsbärsträden på vår gård blommar nu! Vi har en egen liten

körsbärs-träds-allé varje gång vi går ut...

Även nere vid floden blommar det... Vårt hus syns i bakgrunden...

Kärleken till körsbärsblommorna för en korean går att jämföra med skandinavers kärlek till solen. Fast körsbärsblomssäsongen är betydligt kortare än solsäsongen. Efter att blommorna slagit ut för fullt, så dröjer det i princip bara en vecka innan alla blommor trillar av. Det gäller verkligen att pricka in rätt tid...

Det gjorde tyvärr inte våra svenska vänner, de missade precis körsbärsblomningen!

Men de fick i alla fall ett tjusigt välkomnande på toa...

Förra fredagen kom de äntligen hit; Annika, Arne, Sofia och Lisa...

Här har Bob gett Annika ett välförtjänt glas vin, efter den långa resan...

Arne väntar på sitt vinglas...

Vi hade förberett lite plockmat, i sann koreansk anda; torkad fisk, gröna blad och Sujo. Perfekt tyckte vi, man får ju ta seden dit man kommer...

Våra gäster ser inte imponerade ut...

Kocken Bob var tvungen att kliva fram...

Tjejerna ser lättade ut...

Snyggaste tjejerna Okpo har haft på besök ever!

Snyggaste käringarna Okpo har haft på besök ever...

På lördagsmorgonen blev det minsann ingen sovmorgon, jetlag or not,

för då packade vi in oss i vår lånade bil och satte av...

...mot Jeollanam-do-provinsen, där vi skulle besöka Naganeupseong

Folk Village...

Naganeupseong lär vara det bäst bevarade exemplet på en fästningsstad i Korea. Enligt register som förts under Joseon Dynastin (ätten styrde Korea från 1392 till 1897) fanns det över 300 av dessa fästningar kring koreanska halvön. Under den japanska ockupationen blev många av dem förstörda eller demonterade... Men Naganeupseong står fortfarande nästan orörd. Staden hamnade på Unescos världsarvslista 2011...

Bob och Walter vid ingången till den muromgärdade staden. Byn byggdes tydligen redan 1397, av Taejo Joseon, fast då var muren av sand.

Kung Sejong såg senare till att stenmuren uppfördes, så att han kunde skydda sitt område mot de japanska inkräktarna...

Jag började självfallet med lite shopping, en porslins-sköldpadda måste ju finnas i varje hem...

Det var faktiskt inte bara jag som handlade, Sofia köpte en uggla...

När man kommer in genom den främre porten så leder en rak väg, Nakpung-ru, in till staden...

Det fanns fler hundar än Walter i byn...

På huvudgatan...

Turister...

Infödingar...

1400-tal eller 2000-tal?...

Varför går Sofia & Lisa åt ett håll och Arne, Walter & Bob åt ett annat?

Byggnaden vi är på väg mot lär ha tjänat som kommunalt kontor, där inspektörer och verkställande domare gjorde sina administrativa uppgifter och löste rättsliga tvister...

I dessa byggnader fick man sin dom och sitt straff...

Ska man se så här glad ut, när någon väntar på spöstraff...

Jag såg lika glad ut sist jag var här...Gubbarna fanns här då också...(2009)

Bob och Walter framför Naganminnu paviljongen. Det är en berömd paviljong, som tydligen förlorades under Koreakriget (1951).
Den återuppbyggdes 1987, genom Nagan Eupseong Purification Project, som startade 1984.

Paviljongen är, som synes, byggd i två våningar. Den första användes tydligen som en slags port, den andra våningen stödjer Paljaktaket (paljak är namnet för ett traditionellt kurvat koreanskt tak). I mitten hänger en trumma som kallas Nangmingo...

Lisa- Tusch och Sousou-Gosch...

(Med reservation för eventuella stavningsfel...)

Cirka 230 av husen i Naganeupseong är fortfarande i sitt ursprungliga skick, med halmtak och utan VVS...

...och stenmurarna är utan murbruk...

Man förflyttas verkligen tillbaka i tiden...

Höger eller vänster?...

Vad som lär vara utmärkande för Naganeupseong är främst att det inte är en by för aristokratin, utan för vanliga människor, med halmtakshus och enkla stenmurar. En annan viktig detalj är att byn skyddas av en mur, som byggdes för att skydda invånarna mot japanska soldater eller pirater...

Människor bor fortfarande i byn, mer än 200 koreaner lever fortfarande sitt dagliga liv på samma sätt som de gjorde under Joseon Dynastin. Kanske är kvinnan på bänken en av dem? En del av husen är omgjorda eller renoverade, men det finns många välbevarade hem kvar. Så även några av stadens offentliga byggnader...

Dessa koreanska trästatyer lär bringa lycka...

Mysigt att strosa runt i de små gränderna...

Walter väntar...

...på Bob och Arne, som precis passerar krukmakeriet...

Snickaren i sin verkstad...

När man ser det litegrann så här från ovan

(Edvard Perssons "En gåsapåg från Skåne", om nån nu skulle undra...)

Inte så lätt att få med Sofias & Lisas ansikten, bara en massa långt, tjockt, blont hår... Inte avundsjuk alls...

Slottsmuren är relativt liten, men man kan se hela staden därifrån...

Ser ut som en massa trattkantareller i bakgrunden, ha, ha...

På samma ställe i slutet av juni (2009). Det ser nästan ut som en annan by, när all grönska breder ut sig över byn...

Naganeupseong Folk Village är över 18 000 Pyeong i storlek.
Det är ungefär som 8 fotbollsplaner...

Köpte förresten en hatt också förut. Snyggt med dubbel-hatt?
(Walter syns som en liten fluga mitt i bild, långt bort...)

Gänget kommer traskande...

Gymnastiska Annika...

Så här såg det graciösa skuttet ut bakifrån...

Vid foten av stadsmuren står dessa snyggingar... Det var tur, så att Arne, Bob, Walter och jag hade någonting att titta på, för vi fick vänta en stund på Annika, Sofia och Lisa...

Först så skulle Annika "göra yoga"...

...sedan skulle hon "göra tai chi"...

...sedan skulle alla ta selfies. Det tog sin lilla stund...

...och när man ser resultatet så fattar man ju varför...

Okej, det blev ett fint kort också, ska tilläggas...

Nere i byn igen. Där såg vi dessa söta, folkdräkts klädda tjejer.
Även sådana behöver en fika-paus...

Källa till stolthet för folket i byn, lär monumentet, som hedrar general Im Kyeong-Eop (1594-1646), vara. Ibland benämns han som guvernör Lim Gyeong-Up, men tydligen är det en och samma person, krångligt ska det vara, som vanligt.... Han valdes i alla fall till Nagans guvernör 1626 och han rönte stora framgångar under sin tid. Folket i byn respekterar honom mycket, så varje år, vid den första fullmånen på det nya året, hålls en rituell ceremoni och fest vid generalen/ guvernörens monument...

Ingen verkade särdeles intresserad...

Bob och Walter sitter och väntar. Som vanligt... Fast den här gången kan man ju alltid skylla ifrån sig på Annika, ha, ha...

Nudel-lunch på GS 25. Öppet 25 timmar per dygn?...

Vi var ju tvungna att fylla på med energi, för nu skulle vi besöka Songgwangsa Temple. Templet ligger på den västra sidan av Jogyesan Mountain och är en känd sambosachal i Korea. Sambo betyder "tre skatter" på koreanska och inom buddhismen finns tydligen olika inriktningar som heter bulbo, beopbo och seungbo... Vet inte exakt vad det innebär och tänker inte ta reda på det heller för...

...hundar var inte välkomna. Så Walter, Bob och jag fick snällt stanna utanför tempelområdet. Men det gjorde ingenting, det var fina omgivningar.

Vägen upp mot, och omkring, templet kantades av vackra träd. Om man korsar dalen från vägen så passerar man bron Cheonggryanggak, som syns i bakgrunden... Tror jag...

Det blev dock inget tempelbesök för någon av oss, då hade Annika- gänget varit tvungna att vandra i timmar. Området var alldeles för stort att ta sig an på bara en halvtimma... Vi hade ju både en lämna-tillbaka-bilen-tid och en äta-middag-tid att passa... Vi fick snällt åka hem...

På hemvägen såg vi ännu en gång bilar som tappat kontrollen...

Det verkade som tur var ha gått bra för alla de inblandade...

Och vi hade tur som hann i tid till vår middag, på Fucking Awsome BBQ...

Alla väntar på maaat...

Sujo-time!

Wine-time!

Elden börjar ta sig...

Nam-nam...

Skönt att man slipper grilla själv...

Vi tog en ägg-paj som tilltugg...

Den skulle "svälla upp"... Men det magiska ögonblicket kom aldrig...

Alla säger Kimchiiii! (Killarna i bakgrunden ville tydligen också vara med på bild, ha, ha...)

De ser ut att ha ätit med chopsticks i hela sitt liv...

Arne hanterar pinnarna med bravur...

Å Bob äter mä ske?...

Alltså, vad är grejen med en massa pickadoller på väggen?...

Spana in min överlyckliga min! Restaurangens AC var inställd på 14 (!) grader. Freezing Cold! Då jag bad att de skulle höja värmen kom de med en varm riskudde istället...

Alla fick varma riskuddar. Utom Annika...

Men sen fick hon så hon teg. Först fick hon en varm plastpåse med ris i, sen fick hon Lisas, Sofias och min riskudde. Hon ser rätt nöjd ut. (Lite problem med koordineringen bara...)

Efter att ha värmt oss och fyllt oss (magen alltså!) gick vi vidare ut i Okpos "pulserande" nattliv...

"Någon" hade svårt att låta bli sina vanliga gymnastikövningar...

Eller så hade hon bara bråttom till nästa ställe...

Vi gick till Black Line. Här får Bob sin Vodka/ Cola av Thea. Hon gör den näst bästa Irish Coffee jag vet. (Jag gör den bästa, ha, ha... Min innehåller, förutom de vanliga ingredienserna, även Baileys och vaniljglass. Mums-filli-babba!!)

Alla med näst bästa irishen... Annika har brått att få fatt på sitt sugrör. Törstig?

Slurp...

Så var det dart-dags!

Arne verkar nöjd...

Annika samlar sig...

...hon tar sats...

...och verkar ganska nöjd...

Okej, får väl (motvilligt) ge henne denna: Det blev faktiskt bullseye...

Jag sa väl att hon blev nöjd?...

Sofia tar upp kampen mot mamsen...

Minns inte riktigt hur denna omgång slutade...

Men av Annikas min att döma, så kan jag ana resultatet...

Fast det fanns inga förlorare den här kvällen...

Raj-raj-raj...

Kvällen fortsatte, på Handel Bar...

Alla säger snigelfiiis!

Selfie-time!!

Ja, där satt den!

Släfi-tajm...

Sfäli-tajm...

...nån annan får ta fotot...

Snigelfiiis...

Ord och inga visor...

Annika tog uppmaningen på fullt allvar...

Men som den gymnast hon är, väl hemma igen, så var hon tvungen att få utlopp för sina otroliga fysiska talanger. Här syns det hur stark hon är...

Hon har en unik förmåga att balansera på diverse föremål, som till exempel en stubbe... Här syns den enklare varianten, på två ben...

Men hon kan enkelt balansera på endast ett ben...

Som den gymnastiska begåvning hon nu är, så kan hon även stå med ett ben högt upp i luften. Observera att hon samtidigt balanserar vinglaset i höger hand, till synes helt obehindrat. Fantastiskt!

En ny dag gryr. På söndagen promenerade vi in till byn, för att hämta hem bilen. Vi stannade då till vid det utomhusgym, som finns nere vid floden. Annika, Lisa och Sofia skulle så klart köra ett pass... Jag var ju tvungen att hänga på... Pust, suck och stön...

Sofia tränar som en äkta koreanska, med kappa och ryggsäck på. Det är bara munskyddet som saknas, ha, ha...

Aldrig får man vila, bara slit och släp...

En promenad kring Bobs och mina gamla trakter... Huset i bakgrunden...

...var inte riktigt färdigt 2004, då vi bodde i Okpo för första gången...

Vovvar på stan...

Vi tog en tur in i "marknads-tuben". Där kan man köpa allt från äpplen, fiskar, strumpor, gurkor, plysch-byxor till vinglas, plastburkar och tyger...

"Ni måste kolla in sjö-snopparna"...

Mycket smaskiga saker från havet... Fast inte mycket som vi är vana vid...

Dofterna här inne är... speciella...

På Black Gold blev det lunch...

Och Walter fick en egen kudde att sitta på...

På Okpo-ro...

...on our way to Starbucks!!!

Annika, Sofia och Lisa hade testat Cherry Blossom Latte i Seoul, så det ville jag ju också smaka...

Här står vi med vårt körsbärsblomskaffe... Gott...

Dagen var inte slut ännu. Nu skulle P.O.W Camp besökas ...

Fast inte Bob, Walter och jag...

...vi satt i bilen och vilade (sov). Parkerade alldeles utanför toaletterna.
Där kunde man tjuvkika på folk som gick in och gick ut. Här syns mor och dotter i matchande munskydd...

Här ser vi några blondiner på språng...J

Vi sov inte så länge, för gänget var strax tillbaka. De joggade sig nog genom hela fånglägret... (Atleten Annika i spetsen?..)

Vi hade ännu ett stopp på vår lista, Singwangsa Temple...

Vi passerar First Gate. Jag har tidigare berättat om att den första porten, Iljumun Gate, symboliserar rening och där måste man lämna alla sina världsliga önskningar, innan man går in i templet... Alla kunde gå in utan problem. Puh en sån tur...

Magnoliaträden blommar...

Ännu ett magnoliaträd...

På väg ut på den lilla konstgjorda ön, där Gwanseum- Bosal, Bodhisattvan av medkänsla, huserar. Det gröna vattnet är en helgedom, tillägnad henne...

Precis framför stora hallen är den traditionella klockpaviljongen. Kring paviljongen finns det snören, där det ofta hänger vikta brev. Där har människor skrivit ner sina önskningar och drömmar, med en förhoppning om att drömmen en gång ska bli tillverklighet....

Nedanför templet såg man en massa Kimchikrukor...

På väg uppåt...

Även den här gången var alla dörrar igenbommade...

Kikade in...

Huvudaltaret inuti Myeongjae-Jeon, The Judgement Hall...

Det fanns många små självlysande Buddhafigurer...

Bob och Walter väntar i solnedgången...

På hemväg. Vi hade återigen en tid att passa...

...för vi skulle tillbaka till Black Gold, nu för att äta middag...

Måndagsmorgon. Nya spännande äventyr väntar!

I bakgrunden syns Bob, i sin gula overall. Han ska nämligen ta oss med på en DSME-rundtur!

Alla vill plåtas med "oljegubben"...

Så kom då varvsbussen till slut. Den var fullpackad med det här gänget. Och guiden stod längst fram och snackade i en mikrofon. Högt.
På koreanska. Till utländska besökare... Bra...

Vi fick ett 5 minuters stopp, för att kunna fotografera. Värdelös varvs-tur! Och inte fick vi besöka off shore-delen, där Bob håller hus, vi fick bara åka runt bland alla fartyg och lyssna på guiden som snackade koreanska i 20 minuter! Oavbrutet! L N M

Bob var lite lätt irriterad, för att uttrycka det milt... (På ren göteborska heter det att han var "riktigt jä*la sketförbannad!") Han ringde till den koreanska sekreteraren, som bokat hela turen, och undrade hur hon tänkte när allt var på koreanska... Öööh?...

...sen åkte han och lånade en egen bil från varvet. Ha, ha, vi fick en privattur, med egna bästa guiden, genom hela DSM...

Bob berättade lite om allt möjligt. Till exempel att stålet till alla byggnationer kommer från Japan, Kina och Ryssland. Stålet kapas i bitar, som sedan svetsas samman till små moduler. Modulerna byggs upp- och- ner och där monterar man rör, ventiler, luftkanaler och instrument. Det som av någon anledning inte kan skruvas fast, hänger man i ståltrådar. Allt detta görs för att man får betalt per kilo. Det ser inte klokt ut då man sedan vänder modulen, för allt hänger i "taket"...

Modulerna blir sedan sammansatta efter en slags monteringsplan. Allt blir sammansvetsat till ett helt däck, alla däck blir en hög modul, alla moduler blir slutligen ihopsatta till en plattform... Top side på plattformen (övre delen) väger 38 000 ton och det blir cirka 633 000 Annikor...

Efter besöket på DSM hade vi "egen tid". Vissa valde att gå till gymmet...