Matförgifting och rödljuskörning...

I måndags morse var jag nog lite trött. Jag hällde mina äpplebitar i kaffet i stället för på gröten.. Inte så gott...

Gott var däremot det vi lagade till middag förra fredagen...

Vi lagade den kinesiska sötsura kyckligen, som jag lärde mig på min matlagningskurs. Fast mest var det Bob som lagade mat...


Jag var upptagen framför datorn. Titta på skärmen så förstår ni varför. Jag hade bara tänkt att spela upp vår musik, som vi har lagrat på ett extrern dataminne. Meen... någonting annat dök upp på skärmen... Varje låt öppnade sig i ett eget fönster. Och det var några stycken låtar jag tänkte spela... Det tog en liten stund...

Nä, det tog faktiskt inte så lång tid för ett datasnille som jag, ha, ha. Så det var inte så länge som Bob fick vara ensam i köket.

Kycklingen doppades i äggvita och potatismjöl...

...sedan måste man lägga i dem en och en i pannan, annars fastnar de i en enda stor klump. Vi kände oss som ena riktiga mästerkockar...

Och det var gott också!

Smaklig måltid...

På lördag var vi bjudna på grillparty hos Ragnvald. Han hade fixat massor av gott att grilla; kyckling, biff, sparris, squash, potatis, sallad, osv. Huset där han hade sin lägenhet hade en jättestor terass på taket. Som bara han hade tillgång till! Helt otroligt. Lite avundsjuk blev man....

Men vi var inte där så länge. Bob ser nöjd och glad ut här, men... 

...efter 2 timmar fick vi ge oss hemåt. Någonting var inte ok med Bob.

När vi kom hem började han frysa som en galning...



Och hacka tänder! Jag har aldrig hört någon hacka tänder så högt! Det var som att se en parodi. Fast det var på fullt allvar. Han var jättedålig. Och tyvärr var det nog vår goda kyckling som var boven. Bob hade ont i magen redan innan vi kom till grillfesten. Och man kan inte ens skylla på alkohol. Han var spiknykter...

Här ligger sjukligen...

Så kul var vår lördag... (Jag fick faktiskt lov att ta detta fotot...)

På söndag var Bob som tur var bra igen. Så då tänkte vi ta en liten fika någonstans. Walter ser till att han får sin vattenskål med sig...

Vi åkte bort mot Jinha Beach igen. Fast vi tänkte sitta uppe på berget i stället för stranden... Här var högt gräs... Och Walter var som vanligt först...

Det var inte direkt världens mysigaste ställe, men det fick duga...

Bob & Walter spanar in omgivningarna lite...

Ja, det gäller verkligen att spana in omgivningarna ordentligt. Här ser det ju till exempel ut som att någon har gjort en del utsmyckingar på berget. Ser ju fint ut. Kan man tycka, tills man går lite närmare...

Det är alltså någon idiot som har jobbat sig med att cementera in vassa glasbitar längs hela berget! Precis där man ska gå! ????

Pucko!!

Tillbaka hemma i "vår" park igen. Här står Baja-Maja...

Nä, men jag väntar på att någon ska gå på toa. Man kunde ju kanske tro att Walter kunde passa på att baja när han ändå var ute i det fria. Men det var tydligen inte rätt ställe för sådana allvarliga aktiviteter...

...och än så är det bara pinka in reviret som gäller... Fast det blev succe till sist...

Så till lite andra nyheter. Jag har väl berättat om hur det är i den koreanska trafiken. Det finns trafikregler här, men få följer dem. Jag tror att Korea har världens högsta dödlighet i trafiken.

Då kan man tycka att det är lite märkligt att alla "icke-koreaner", som jobbar i ENI-projektet (som Bob) tvingas genomgå "koreansk trafikskola". De näst intill obefintliga koreanska trafikreglerna nagelfars, och en halvtimmas körlektion ingår. När någon frågade om varför alla kör så dåligt (FARLIGT) här i Korea så blev svaret: Tradition...

Nu kommer jag att visa ett litet axplock av denna fina tradition...

Här sitter vi och väntar på grönt ljus när vi är på väg till Jinha Beach. Då kommer lastbilarna ångande i 80 km/h, trots rödljus. Lastbil nummer 1...

...lastbil nummer 2. ???

En annan dag, en annan lastbil. Vi pratar alltså om yrkeschaufförer nu. Då kan ni ju tänka er hur den vanlige bilföraren kör...

Ännu värre är det kanske med busschaufförer. Oftast är de ju inte ensamma i "bilen"...

Nu till någonting mycket roligare!

Paketet från Sverige kom fram, lagom till Midsommar! Hurra!

Skvallertidningar, sill, hudlotion, godis till Walter...

Åsså en överraskning från mamma: Godis till oss!!

SMASKENS! Det finns nämligen inget gott godis här. Och gräddfil hade hon också skickat med! Så nu kan man verkligen fira midsommar! Nu ska vi gå och förbereda maten till våra gäster. Ni får se hur vi hade det nästa vecka...

På besök i Okpo...

I helgen var Walter hos Hedda & Marita. Då passade Bob och jag på att köra en liten sväng igen. På lördag åkte vi till Okpo, där vi bodde 2004 och 2009.

En sak som jag tycker är lite kul att se är mobilmasterna, som har fått formen av träd.

Mindre kul är det att tänka på den dagen man blir sjuk här och behöver åka ambulans. INGEN flyttar på sig så att ambulansen kommer förbi...

Sirenerna är på för fullt, men ambulansen får ändå ligga bakom alla andra bilar... Det gäller att inte bli för sjuk här... Och det gäller att hålla ordning på tändstickorna, för ingen flyttar sig för brandkåren heller...



Det tog lite tid för oss att komma fram till Okpo, på Goeje Island. Vi knappade in rutten, Ulsan- Goeje Island, på vår nya (relativt) GPS. Vi tänkte givetvis att den skulle välja kortaste vägen, alltså över den nya bron. Men icke sa Nicke...

Vi fick minsann åka runt hela rasket... Vi åkte alltså från Ulsan, via Pusan till Okpo.  Vår GPS "missade" att det nu finns en bro, som förbinder Pusan med Goeje Island...

Det tog ju ett tag innan vi förstod att vi var ute på villovägar, så då var det inte mycket att göra. Bara att köra... Det tog tre timmar att komma fram...

Här ser ni Goeje Island. Okpo var alltså där vi bodde och Bob körde varje

dag (i massor av bilköer) över till Samsung Heavy Industries.

Så var vi äntligen framme i Okpo. Här, på huvudgatan, har man vandrat några gånger, i jakt på... skor... (Jag köpte faktiskt bara 14 par på ett halvt år...)

Vi bodde på Goeje Island Hotel. Där bodde vi även 2004, Bob i ett halvt år, jag i fyra veckor...

Självklart kan vi inte besöka Okpo utan att träffa In Ae och Arne. Här har vi precis fått in vår lunch på Kim's Garden. Arne och jag möttes 2009, då vi båda var ute varje dag och vandrade längs samma led.


Här är turen vi tog, längs med vattnet, upp i skogen och runt. Ibland satte vi oss på "vår" bänk uppe i skogen och klöv molekyler, löste världsproblem eller pratade om Voltaire och Rousseau... Det var jättetrevligt. Jag saknar dessa promenader. Här i Ulsan finns inte skogen i närheten. Inte Arne heller...

På lördagskvällen gick Bob och jag ut och åt middag. Just här, där vi står, har vi suttit många eftermiddagar tidigare, med nudlar och öl i solen.

Okpo by night...

Vi såg en bil med lösögonfransar...??

...och vi såg även denna inbjudande skylt... Ska jag kanske söka jobb här och sälja svenska "kropps-vårds-produkter" eller handlar det om något heelt annat...



Denna lilla vovve såg vi här i väskbutiken även för 2 år sedan, då vi köpte resväskor här. Extra resväskor... Så att jag kunde få med mig mina skor...och lite annat...

Söndagsfrukosten tog vi på Starbucks, som är nyöppnat här i Okpo...

Här i  Korea verkar det vara mode i att raka sina hundar på olika sätt. Denna vovve var i princip helt bar, förutom flätade öron och tofsar på benen...

Vet inte om jag tycker att det är så himla snyggt...

Efter frukost tog vi självklart en tur runt min gamla vandringsled, runt Okpo Central Park. Vi gick "bakvägen", alltså motsatt håll mot vad jag brukade gå.

Så vi startade uppe vid Okpo Nuri Garden. Den byggdes 2008 under temat "Making a Village with Foreigners". Parken anlades för att uppmuntra utlänningarna här i Okpo att "känna sig enade och ta del av gemenskapen här som vänliga grannar".  23 stycken flaggor är med i bild och några till fanns det...

I Okpo Nuri Garden hittar man alla flaggorna till de länder som är representerade här i Okpo, alla "expats", utlänningar alltså, som arbetar här. 

Man kan även sjunga ländernas nationalsånger på originalspråk...

Grönt och fint är det här nu...

Här sitter jag på "Arnes bänk". Vi trodde att vi skulle träffa på honom även idag, för vi brukade gå vid samma tid varje dag. Men antingen "fuskade" han den här söndagen, eller så var han lite senare än vanligt. Så jag fick sitta ensam på bänken...

Bob i skogen...

Det är lite lättare att gå "bakvägen" för det är mera nerför än uppför då...

Här ligger det alltid stora kranar i bukten...

Kaprifolen blommar... Som bohuslänning känner man sig ju nästan som hemma... 

 I vattenbrynet nedanför brukar folk gå och plocka sjögräs eller dyka efter musslor...

Det här är en bild från 2009. I ett av de vita höghusen höghusen bor In Ae och Arne. De hade fantastisk utsikt ut över bukten. Men ni ser den bruna huskroppen, byggd av stålbalkar, tror jag... I alla fall, det står en stor stålställning, på gång att bli ett hus...

Ja, och så här blev det. 40 procent av Arnes utsikt är nu borta. Det är DSME:s (Daewoo Shipbuilding & Marine Engineering) nya kontorsbyggnader som nu står på plats...  Kul för dem som bor bakom...

I bakgrunden syns vårt hus, där vi bodde 2009. Och så vårt hotell, som då var framför allt Bobs hem 2004...

På sensommaren 2009 började man fixa till lite i hamnen. När vi reste därifrån såg det ut som en grushög alltihop...

Nu är här cementerat...

Och igen, här ser ni turen vi har gått... Fast vi gick inte runt hela svängen denna dagen... På kortet av Bob ovan, så står han ungefär vid den röda pilen till vänster...

Här pumpas vatten upp  till restaurangernas akvarium, som syns i bakgrunden. Vattenpumpen göms i... hundkojor...

Den här lastbilen såg vi på hemvägen. Den hade fått punktering på ena bakdäcket. Vi hejdade honom och pekade på däcket, i fall att han inte visste om någonting. Han tittade på mig som om jag var från Mars...

...och så körde han vidare... Ett punkterat däck kan ju bli som en flygande projektil till slut! Hela däcket kan ju lossna! Det blir inget kul att få den in genom rutan. Då får man huvudvärk...Om man har tur...

Och här fick vi då äntligen åka över den nya bron, Goega Bridge.

Bron invigdes 13 december 2010. Tack vare bron blir bilresan mellan Goeje Island och Busan cirka 6 mil kortare...

Bron binder nu samman Busan, Koreas största hamnstad, med Goeje Islands varvsindustri. Man slipper 2 timmars färjeresa eller 3 ½ timmar i bil på slingriga vägar...

Bro nummer 1, mellan Jungjuk och Jeo Island (Joongzook och Jer på kartan), är 1,87 kilometer lång. Segelhöjden under bron är 52 meter.

Bro nummer 2 går mellan Goeje och Jeo Island. Den är 1,65 kilometer lång, med en segelhöjd under bron på 36 meter.

Slutligen har vi då en undervattenstunnel. Med sina 48 meter under vattenytan, är den världens djupaste, nedsänkta, vägbanetunnel och världens näst längsta, nedsänkta, betongtunnel. Den är 3, 2 kilometer lång. Tur att den inte har glastak...

Det är en ganska vacker bro tycker jag...

Vi åkte förbi en av den största musselodling jag har sett. Förresten, när jag tänker efter är det nog den enda jag har sett, ha, ha...
 

I närheten ligger också en pärlodling. Dit kan man åka och köpa sina egna pärlor. Priset lär vara jättebra, enligt våra västerländska mått mätt...

Kanske kan man göra sig såna här då...